Vindar av Lycka, Tornado av Sorg

Kapitel 10 ~Stormmoln~

Två månader passerade och allt kändes underbart. Inte var sekund men största delen utav tiden gjorde det. Jag klarade mina studier väldigt bra. Jag och Cedric var lyckliga och njöt utav varandras sällskap, allt kändes fantastiskt på ett sätt som var otroligt normalt.

Cedric hade bett mig att gå med honom på balen som skulle ske om tre veckor och mina vänner hade nästan dött av chock när jag berättade för dem.

Jag kan inte förstå att jag och Cedric varit tillsammans i nästan tre månader redan... Tänkte jag medan jag gick mot stora salen för att äta frukost med just den som mina tankar var riktade mot.

Jag började gå ner för trappan med lätta steg, redo för dagen som hade börjat bryta ut. Men såg inte Cedric. Han stod inte på sin vanliga plats och väntade på mig. Hmm... Det var konstigt. Tänkte jag då jag gick ner för trapporna, något långsammare än tidigare.

Väl nere för trappan såg jag honom. Han stod några få meter bort. Milly hängde om halsen på honom och deras läppar... De, var på varandra... För en kort sekund stod jag där, frusen. Under den korta sekunden kändes det som om all värme lämnade min kropp, som om luften gick ur mig och som om allt var förlamat. Fast. Min puls rusade.

Jag slet min blick från dem, kunde inte hindra tårarna som hade börjat strila. Axelväskan slog i golvet med en hög smäll då remmen hade glidit ur min hand som hade domnat från chocken. Smällen från väskan väckte mina chockade sinnen och frusna kropp. Jag sprang. Jag sprang mot bakgården, jag kunde höra Cedrics röst. Han ropade mitt namn, precis så som han hade ropat i min mardröm...

Allting var suddigt. Tårarna hindrade mig från att se klart, men det var tumulten inom mig som fick alla de gränser, alla linjer och alla de ting jag trodde var självklara att försvinna. Fick dem att blandas, rörde ihop dem, bröt dem och rev barriärer medan nya skapades.

Cedrics röst hemsökte mina tankar då jag sprang mot Hagrids. Mina ben kändes som bly, att förflytta dem var en plåga, men samtidigt var det en lättnad att springa. Jag tog mig närmre, och längre bort.

Hagrid satt utanför sitt hus då jag kom springande. Han reste sig då han fick syn på mig.
"Penelope?" ropade han med en röst som var fylld utav oro, men jag sprang bara rakt förbi honom. Jag stannade inte ens upp för att ge honom minsta förklaring till mitt upprivna tillstånd. I efterhand visste jag att det var fel, men jag kunde inte lägga energi på tankar om det just då.

"Penelope?! Penelope, va't ska du?!" hörde jag att Hagrid ropade efter mig men jag tillät mig inte att tänka på det. Jag måste bort, bort härifrån. Tänkte jag då jag hörde Cedrics röst ännu en gång.
"Penelope! Stanna! Penelope, vänta!" ropade han men jag fortsatte in i den förbjudna skogen utan ens en enda lite blick bakåt.

Efter bara några meter blev allt mörkt. Solens strålar kunde inte penetrera de täta trädkronorna. Snön hade inte lyckats ringla sig in mellan grenarna och löven heller. Kvistar bröts under mina skor och jag hörde mitt namn ropas från skogens början.

Jag kan inte säga hur länge jag sprang innan jag föll ihop på den steniga stranden där den svarta sjön flöt ihop med den förbjudna skogen. Jag grät, hejdlöst. Hur kunde du Ced? Hur kunde du..? Mina tankar upprepade sig om och om igen innan de förändrades. Övergick till ett sorts ekande mörker utav självhat, självfrågande, anklagande och repetition utav forna minnen.

Jag lät tårarna falla ner mot marken där jag låg. Mina händer skakade, mina fingrar slingrade sig in i mitt hår som jag greppade hårt för att i ett förvrängt försöka hålla kvar någon typ utav verklighet. Jag hade ingen uppfattning om hur länge jag låg där innan jag från utmattningen föll in i en rastlös dvala. Min kropp kämpade inte emot. Jag lät mörkret ta mig, ta mig till en plats där ingen sårades. Där livet var vackert...