Vindar av Lycka, Tornado av Sorg

Kapitel 16 ~Avgrunden~

"PENELOPE! NEJ!!!" Jag slog upp mina ögon, det var inte Dragomir som skrek. Jag vände mig om, det var Cedrics ansikte som mötte min blick. Hans ögon var uppspärrade, skräckslagna och hans ansikte vitt. Han sprang mot mig.

"Cedric..." Jag vred mig helt, min sko slant, jag tappade balansen. Jag såg på Cedric med en panikslagen blick och jag försökte sträcka min hand mot honom men jag föll handlöst bakåt. Cedrics skärrade röst som skrek ett plågat nej var det sista jag hörde innan mitt huvud slog i något och allt blev alldeles svart.

[Cedrics perspektiv]

Jag slängde mig över kanten, hennes klänning fastnade i min hand och jag greppade tag med all styrka jag hade. Allt hände så fort att jag inte kunde andas. Jag sträckte mig blint efter min stav. Men den fanns inte i min bakficka.
"PENELOPE! HÅLL I!" Jag fick inte svar, hon bara hängde där. Jag hörde hur hennes klänning började rivas itu.
"PENELOPE!"

Jag greppade tag i en annan del utav klänningen med min fria hand. Jag slet allt vad jag kunde, men hon verkade omänskligt tung. Jag drog och jag slet. Det kändes som om hon hängde över avgrunden i en evighet. Jag föll baklänges och hon landade ovanpå mig.

"Penelope?! Penelope kan du höra mig?!" Jag skrek hennes namn, jag vrålade och ylade. Hon låg lamt i min famn jag höll henne så nära jag kunde. Hennes stela, kalla kropp. Hennes bleka skinn såg vitt ut i månens ljus.

Jag vaggade fram och tillbaka, visste inte vad jag skulle göra, vad jag skulle ta mig till.
"Penelope..." viskade jag om och om igen. Jag grät, jag kramade henne, smekte hennes ansikte. Först när min arm blev varm såg jag bloddropparna som landade i snön.

Paniken som spreds inom mig. Den var obeskrivbar, iskall, förlamande. Jag kunde inte annat än se på henne. Jag vaggade henne från sida till sida. Höger vänster, höger vänster. Jag kysste hennes panna, hennes kinder.
"Helvete!!!" skrek jag ut, "Stanna hos mig!!!" Jag fick en adrenalin kick, jag reste mig upp från marken med hennes slappa kropp i min famn. Jag kunde inte se om hon andades eller känna hennes puls.

Jag såg upp mot Hogwarts, en sorts kraft fyllde mig. Jag sprang. Sprang allt vad jag kunde. Upp för trappor, genom korridorer, upp för fler trappor. Jag kunde inte andas, kunde knappt se för tårarna, kunde inte känna hur mycket mina ben egentligen skakade. All kraft jag hade fokuserade jag på att hålla mitt grepp om hennes kropp, på att få henne till Madam Pomfrey så fort jag bara kunde.

Jag sparkade upp dörren, gick fram till närmsta säng som var tom och lade ner Penelope så försiktigt jag kunde. Jag ville inte lämna hennes sida en enda sekund men jag visste att jag var tvungen att hämta Madam Pomfrey. Jag kysste henens panna,
"Stanna hos mig... Försvinn inte..." mumlade jag i hennes öra innan jag sprang till Pomfreys kontor.

Jag bankade på dörren så hårt att min näve började blöda.
"Madam Pomfrey!" Hon öppnade i morgonrock,
"Vad ska detta-"
"Hinner inte förklara!" utbrast jag med vansinnig ilska och slet tag i hennes arm. Jag drog med henne till Penelopes säng. Pomfrey började genast att undersöka Penelope medan jag hasplade ur mig vad som hade hänt.

Pomfrey schasade ut mig i samma sekund som syster Rona kom in i sjukhusflygeln. De fick använde all sin styrka för att få ut mig ur sjukhusflygeln.

Jag satt utanför i korridoren. Jag skakade, andades så tungt att det kändes som om någon satt på mig och kunde inte för allt jag hade få mina tankar att lugna ner sig. Om jag hade kommit tidigare, om jag inte hade lämnat hennes sida, om inte Milly hade... Jag gick igenom allt i mitt huvud. Minuterna tickade förbi.

När nästan en timme hade gått öppnades dörren. Jag var på fötter innan jag ens hade hunnit reagera på det. Pomfrey kom fram till mig.
"Hur mår hon? Kunde du fixa henne? Kommer hon klara sig? Vad händer?" frågorna välde ur mig så fort att jag var tvungen att dra handen genom mitt fuktiga hår bara för att sansa mig någon sekund.
"Hon kommer klara sig, det var nära ögat dock. Hade hon slagit i huvudet hårdare så hade hon nog inte klarat sig genom natten..."