Vindar av Lycka, Tornado av Sorg

Kapitel 9 ~Bruten Tillit~

Tre veckor hade passerat. Jag hade älskat var sekund. Alla luncherna, frukostarna och middagarna hade jag delat med Cedric. Var rast hade jag spenderat med honom och alla mina nätter hade fyllts utav härliga drömmar som endast handlade om honom.

Men jag hade inte sett honom idag, han hade inte varit nere på frukosten men jag antog att han hade bestämt sig för att ta sovmorgon. Det var trots allt lördag och ibland behöver man ju få sova lite längre. Jag å andra sidan, var alltid uppe klockan sju. Oavsett vilken dag det var. Jag gillade att ha rutiner och följa dem oavsett vilken dag det var.

När jag satt vid bordet i stora salen hörde jag att någon kom upp bredvid mig. Jag stängde min bok och tittar uppåt åt vänster, det var Milly som stod jämte mig.
"Hejsan Penelope." sade Milly i en snäsig ton som fick mig att vilka slå boken i hennes tjurigt ihopdragna ansikte. Jag tittade fundersamt på henne.

"Så jag antar att du kommer hänga med oss från och med nu?" sade hon surt och blängde på mig.
"Tro mig Milly, hade jag fått välja hade jag inte hängt med dig, men om du hela tiden hänger efter Cedric så lär det tyvärr bli så." sade jag med lugn och stadig röst, trots att jag inte kände mig lugn och stadig.

Milly såg på mig som om jag var från en annan planet, hon verkade inte vara van vid ärliga människor. Och helt ärligt funderade jag på vart den styrkan som hade fått mig att säga så kom ifrån. Jag brukade inte säga vad jag tyckte om det fanns minsta chans att det möjligtvis kunde låta elakt.

"Bara så du vet, Cedric är fortfarande intresserad av mig..." Hon lade armarna i kors över bröstet, "han är bara tillsammans med dig just nu, det är mig han kommer bli tillsammans med sen när han lekt klart med dig." sade hon snorkigt och på ett sätt som var otroligt elakt. Vid det här laget kokade jag på insidan, jag var så arg att jag var tvungen att hindra mig själv från att inte ta till knytnävarna.

Jag lugnade ner mig med ett knyck utav min nacke och reste mig upp. Jag var ungefär fem centimeter kortare än henne men det hindrade mig inte.
"Om nu Cedric hade varit intresserad av dig hur kommer det sig då att han är tillsammans med mig och nästintill totalt ignorera dig? Hah? Hur kommer det sig?" sade jag och såg henne trotsigt rakt i ögonen. Hon verkade inte veta vad hon skulle säga. Hon var nog helt säker på att hon alltid skulle få som hon ville vilket betydde att hon nog inte var van vid att någon stod upp mot henne.

"Spela roll, bara så du vet så älskar han mig." sade hon till slut och vände sig hastigt om. Hon spatserade iväg och jag släppte ut ett andetag jag höll inne. Herregud, vilken tjej alltså. Så totalt blåst... Men jag kunde inte riktigt släppa det hon hade sagt. Så jag satte mig ner vid bordet igen men jag kunde inte fortsätta läsa.

Jag kände mig tvungen att på något sätt rensa mina tankar, få klarhet över allt och den enda plats jag kunde göra det på var på Vingfåles rygg då han gled genom luften. Så jag lade ner min bok i axelremsväska som hade vilat bredvid mig på bänken. Sedan lämnade jag stora salen bakom mig. Mina ben förde mig genom korridorer och sedan ut över gårdsplanen. Jag gick över bron och sedan vidare ner till Hagrids. Jag kallade på Vingfåle som kom efter bara en liten stund.

Jag hoppade upp på hans rygg, lutade mig mot hans hals och kramade om honom.
"Hej Vingfåle min älskling." viskade jag, Vingfåle svarade med ett litet tjut.
"Redo för en flygtur?" frågade jag samtidigt som jag satte mig upp igen,
"Kom igen Vingfåle, nu flyger vi." sade jag och han bröt ut i galopp innan vi lyfte från marken.

Vi flög över bron, över gårdsplanen och jag såg Cedric då han gick över den mot bron. Han tittade upp och jag tittade bort så att han inte skulle veta att jag hade sett honom. Jag vet inte varför jag gjorde det egentligen, men jag gjorde det likaså. Vi flög vidare över skogen, över sjön och runt Hogwarts. Jag njöt utav solen som värmde min kropp och vinden som tömde mina tankar på allt som gjorde ont, det fanns bara jag och Vingfåle i luften.