Vindar av Lycka, Tornado av Sorg

Kapitel 12 ~Krum~

Jag vaknade klockan sju, mer utvilad än jag hade varit de senaste veckorna. Tibbly låg på min kudde, jag lyfte ner honom till min famn och kliade honom på magen en liten stund. Han spann ljudligt.

Efteråt gick jag upp och tog på samma kläder som jag hade burit dagen innan. Jag slängde en tom blick mot min sängbordslåda. Men bestämde mig med en rysning för att strunta i brevet för tillfället.

Jag tog min axelbandsväska, lade ner mitt skissblock och gick ner för att äta frukost i Stora Salen. Det var rätt tomt eftersom det var så tidigt på morgonen. Det berodde även troligen på att vi var lediga från alla lektioner den dagen.

De enda som var i salen förutom mig själv var elever från Durmstrang. De var tydligen som mig. De hade sina rutiner och följde dem helst. Eller, det var vad jag antog i alla fall. Men jag såg inte den ökände Viktor Krum någonstans.

Jag lät mina tankar vandra medan jag åt. Tänkte på brevet som låg uppe i min låda. På min katt som förmodligen satt och åt maten jag hade lassat upp i matskålen åt honom innan jag hade gått.

Tänkte på Dragomir, följt utav rysningar. Tänkte på Cedric, funderade på vad han gjorde och skällde ut mig själv för att jag lät de två killarna konsumera mina tankar. I bakgrunden kunde jag höra mummel och dova, mörka skratt från Durmstrang killarna. Det ankrade mig en aning i verkligheten.

Efter att jag hade ätit upp min våffla med grädde och honung ovanpå tog jag upp min väska från golvet där den hade legat bredvid mina fötter. Jag slängde den över min axel och började vandra ut ur Stora Salen. I dörrhålet gick jag nästan rakt in i Viktor Krum. Det var lite för nära ögat för min egen smak. Att spatsera rakt in i människor ansåg jag aldrig som något bra. Det var mer respektlöst.

Jag tittade lite generat upp och han såg än bättre ut i solskenet som trängde in genom det förtrollade taket än vad han hade gjort dagen innan då han hade befunnit sig i ljuset utav facklor förankrade i väggarna.

Han verkade inte besvärad över att jag nästan hade gått in i honom, vilket var en lättnad för mig. Mer drama stod inte på min lista över dagens saker att åstadkomma.

"God morgon Miss Reed." sade han med ett leende,
"God morgon Mr Krum." svarade jag och gav tillbaka ett leende innan jag passerade honom. Efter några steg tittade jag över min axel. Han stod kvar på samma ställe men hans ögon var fixerade vid mig. Jag log lite i ett försök att vara vänlig och han log tillbaks innan jag vände mitt huvud igen och fortsatte mot bakgården för att ta mig vidare till Hagrids.

Morgonluften var kylig, men uppfriskande. Jag drog armarna på min min tröja lite längre ner över händerna och kramade mina armar mot bröstkorgen samtidigt som jag gick över bron och ner för kullen till Hagrids. Det var en väldigt kall vind. Men inte den där kylan man fick känna under våta höstdagar utan mer den krispiga kylan som man kunde känna under soliga vinterdagar.

Jag knackade på dörren och Hagrid öppnade nästan direkt.
"God morgon Hagrid." sade jag och klev in,
"God morón Penelope. Ha du nått intressant att visa mig ida'?" frågade Hagrid då han plockade fram två stora blå koppar med vita prickar på. Han hällde te i båda och satte sig sedan i sin bruna fåtölj medan jag satte mig i den röda.

Jag räckte honom mitt skissblock som då var fullt efter två veckor av frenetiskt skissande för att hålla tankarna om Cedric borta. Det var en effektiv terapi för mig. Skissandet och läsandet, för att inte tala om studierna.

Han tittade på dem en stund innan han sade,
"Du bli' ba' bättre å bättre Penelope, sna't kan du inte bli mycke bättre än va du redan ä'." Jag log mot Hagrid och tog en sipp utav mitt rykande varma te. Tacksam för hans vänliga ord.