Vindar av Lycka, Tornado av Sorg

Kapitel 19 ~Solnedgång~

Sommaren började lida mot sitt slut. Det var mitten utav augusti och temperaturen sjönk stadigt. Men än kunde man känna sommarvindar vid sällsynta tillfällen. Jag satt ute på fältet med min rygg lutad mot den stora ekens stam. Solen hade börjat sjunka framför mig och allt var stilla.

Jag lät pennan skrapa över papprets skrovliga yta. Jag målade på ett porträtt. Det var nästan färdigt, efter flera dagar utav intensivt skissande. Jag målade det från mitt minne. Den skarpa hakan, det vågiga håret, de djupa ögonen. Jag kunde inte längre vara säker på att jag hade fått linjerna rätt, men det var så jag mindes honom. Cedric.

Jag hade aldrig slutat tänka på honom. Från dagen vi blev tillsammans till dagen som nu led mot sitt slut. Minnet av honom, de varma minnena, var en ljuspunkt för mig till och med på de mörkaste dagarna och ibland fann jag mig själv stirra på ingenting men det kändes som om jag stirrade in i hans ögon. De var så levande i mitt minne.

Jag slöt mina ögon och lutade huvudet mot den skrovliga stammen. En fågel kvittrade, gömd någonstans bland ekens alla grenar och löv.

"Penelope!" Det var min mamma som ropade. Jag vände mig om och tittade mot huset.
"Det är någon här som letar efter dig!" ropade hon och jag vinkade att jag var på väg. Det är förmodligen tjejerna som kommer och hälsar på igen... Tänkte jag och samlade ihop alla mina saker.

Jag gick tillbaka genom det höga gräset. Det kittlade mina ben i shortsen och en del grässtrån letade sig in mellan mina tår genom sandalerna. Jag klättrade över det vita staketet och gick mot baksidan utav huset. När jag svängde runt knuten stannade jag upp. Där stod han, han som jag hade för bara några sekunder stirrat på i svartvitt. Han tittade på mig. Han var längre, lite tanigare och hans ögon var matta.

Han såg inte ut som Cedric hade gjort i mitt minne. Han såg härjad ut.
"Penelope." sade han och tittade på mig. Jag tappade min väska, den gled ner från min axel och landade i gräset. Jag bara stod där. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det fanns inga ord. Jag hade så många nätter legat i min säng och tänkt igenom vad jag ville säga honom. Men nu, nu när han stod där framför mig så kunde jag inte. Jag hade inget inom mig att säga.

Han gick närmre mig, jag rörde mig inte.
"Penelope?" Jag stirrade på honom och långsamt vaknade hans ögon till liv. Som om någon tänt en gnista och allt som behövdes nu var att någon blåste på den lilla lågan.
"Hur mår du?" frågade han när han bara var två steg från mig. Jag bara stirrade på honom.
"Det är inte så lätt att föra ett samtal med dig längre." Han försökte att skratta lite för att få mig att reagera. Men jag kunde inte göra annat än att titta på honom.

Han var där, han stod där framför mig. Han som jag ville ställa allt till rätta med. Han som jag ville berätta allt för. Cedric hade varit den jag ville dela mitt nya liv med. Men jag kunde inte ens dela ett ord med honom. Jag visste inte vad jag skulle säga, vart jag skulle börja eller vart det skulle leda oss.
"Penelope, jag kan gå om du vill det." Jag stirrade på honom, la mitt huvud på sned.

Jag började ifrågasätta mina egna ögon. Kanske såg jag honom bara för att jag hade tänkt så mycket på honom. Kanske var det samma sak som med Dragomir. Kanske var han inte alls där. Tänk om jag såg och hörde honom men inte kunde känna honom. För det var inte verkligt. Känslan fick mig att rygga tillbaka lite, ångesten började blomma ut inom mig och vattnades utav rädsla.

Jag stirrade på honom, kisade nästan med ögonen för att liksom se om han försvann.
"Penelope?" Jag tog ett steg närmre honom, och ett till. Jag stod precis framför honom, jag vinklade tillbaka mitt huvud för att kunna se upp i hans ansikte. Med skakande fingrar och en tvekande hand sträckte jag mig upp mot hans kind. Jag tvekade en centimeter från hans skinn.

Han lade sin hand ovanpå min och tryckte min hand mot hans kind. Det var som om han böjde sig in i min hand och min kropp var alldeles klarvaken plötsligt. Han var där, jag kunde känna honom, hans värme. Hans beröring och hans hud. Han var där, jag såg inte syner, jag inbillade mig inte.
"Cedric..." snyftade jag fram och tittade på honom. Mina tårar rann och min hand skakade.

Jag slappnade av, men minnena kom tillbaka med hämnd. Jag såg bort från hans ansikte, tog bort min hand och tog två steg bakåt innan jag vände mig om och kramade mig själv en stund. Cedric gav mig några sekunder men sedan kom han upp bakom mig. Mina händer föll ner till mina sidor. Jag stirrade rakt fram. Jag kunde se solen färga himlen rosa, lila, orange och röd. Det var spektakulärt. Cedric greppade min hand.
"Pene..."
"Ced..."

[...]

Jag satte mig hastigt upp, mitt huvud snurrade och jag flåsade. Mina fingrar greppade krampaktigt täcket som låg över mina ben.
"Pene...?" det var Cedrics röst, jag vred mitt huvud och beskådade mannen i mitt liv med värme.
"Mår du bra hjärtat...?" Hans röst var öm och rosslande djup i hans nyvakna tillstånd.
"Jag mår underbart..." mumlade jag med ett leende och kysste hans panna efter att ha strukit bort hans tjocka hår. Han hummade uppskattande.

Jag övergav mitt egna täcke och kröp in under hans. Det var alldeles varmt och doftade ljuvligt. Han slingrade mjukt sina armar om mig och kysste sidan utav mitt huvud.
"Mmh... Jag älskar dig Pene..." viskade han mjukt.

"Jag älskar dig Ced..." viskade jag tillbaks och kunde inom ett fåtal sekunder höra honom andas tungt och djupt, hans arm blev tyngre. Jag suckade och borrade ner mig ännu närmre honom. Drömmen om hur mitt liv var, drömmen om mitt förflutna, om vårt förflutna fick mig att uppskatta nuet ytterligare.

Att vi lyckades ta oss igenom allt det och nu leva tillsammans i vårt egna hus, med arbeten vi älskar och familj som finns nära är underbart... Tänkte jag och lät sömnen skicka in mig till drömmarnas land där vindar och tornados inte kunde nå mig. Där drömmarna aldrig kunde bli bättre än min verklighet. Att vara imperfekt, att ha levt ett imperfekt liv med en imperfekt man hade gjort allt perfekt i slutändan...

[Slut]