Vindar av Lycka, Tornado av Sorg

Kapitel 18 ~Leva~

Tågvisslan ljöd och tåget bromsade in. Jag slets från min rastlösa sömn och min katt hoppade tillbaka in i sin bur. Jag såg ut genom fönstret. Perrongen var nästan tom. Jag hängde väskan över axeln, tog ett stadigt grepp om Tibblys burs handtag och sedan ett stadigt grepp om min koffert med den andra handen.

Jag andades ut och drog in ett djupt andetag innan jag lämnade tryggheten utav det lilla båset. Jag konkade min saker genom den smala korridoren och katten jamade lite då jag råkade stöta i buren med mitt knä.
"Förlåt Tibbly..." sade jag lite frustrerat. Jag lyckades backa ut på perrongen utan att jag tappade balansen. Jag ställde ner kofferten med en smäll ett steg från tåget.

Jag rätade på mig och såg mig omkring. Min mamma och pappa kom gåendes med raska steg mot mig. Jag satte ner Tibblys bur och vände mig mot dem. Nerverna knöt sig inom mig och en våg utav skam svämma in över mig. Min pappa såg med vattniga ögon på mig och mamma hade tårar som rann längs med hennes kinder. De omfamnade mig utan någon tvekan när de kom fram.

"Vår fina flicka..." mumlade mamma om och om igen medan hon kramade mig. Pappa kramade oss båda och klappade mitt huvud försiktigt.
"Älskade dotter..." mumlade han och jag kände hur nervositeten vittrade bort. Vi stod så ett par minuter innan vi släppte taget om varandra.

Pappa tittade på mig med oroliga ögon och mamma såg så ledsen ut att jag inte kunde läsa något annat än det från hennes ansikte.
"Nu åker vi hem." sade pappa och greppade min koffert. Mamma tog kattburen och jag greppade deras fria händer med mina händer. Vi gick genom stationen, lastade in allt i bilen och tog oss ut från centrala London.

Inte fören vi kom ut på den lilla landsvägen sade någon någonting alls.
"Penelope hjärtat, nu när du kommer hem..." Mamma tittade på pappa som nickade att hon skulle fortsätta prata.
"Tja, det, det skulle vara en överraskning till att du kom hem nu till sommaren... Men, nu är jag lite orolig att det kanske var dumt gjort. Att du kanske behövde ha allt som det var tidigare..." Mammas röst darrade otroligt och jag kunde höra hur hon höll gråten tillbaka så gott hon kunde.

"Vad, vad är det för överraskning?" frågade jag och lutade mig framåt där jag satt i mittensätet.
"Vi har renoverat ditt rum..." svarade mamma och jag lutade mig tillbaka.
"Det var snällt." sade jag och gav pappa ett litet leende då han såg på mig i backspegeln. Han log tillbaks och fokuserade sedan på körningen igen.
"Ja, men, vi ville bara varna dig nu. Så att du inte fick en chock över det när du kom hem..." Jag nickade tyst, trots att hon inte kunde se mig.

Jag tänkte tillbaka på mitt rum. Det var inte särskilt stort. En säng, ett skrivbord, en garderob, en liten bokhylla och några uppspikade hyllor för att få plats med fler utav mina böcker. Jag hade mörkröda väggar och ett grått plastgolv. Det var lite revor i tapeten och lite märken i plastmattan men jag hade aldrig klagat på mitt rum eftersom jag fick göra som jag ville där inne.

Ett tag var alla väggarna täckta utav skissar och målningar. Ett tag så målade jag rakt på väggen. Jag undrar hur det ser ut nu... Tänkte jag för mig själv medan jag såg ut på fälten som svischade förbi utanför fönstret. De glittrade från månens sken som studsade mot snön.

Vi kom fram till huset, en mellanstor gård med stall, skjul, garage och ett mellanstort hus med röd träpanel och vita knutar. Jag tog kattburen och min väska när pappa hade stannat bilen på framsidan. Han sade till mig att lämna kofferten till honom vilket jag gladeligen gjorde.

Mamma tog min hand och vi gick in. Det första jag gjorde var att släppa ut min katt från den lilla buren vilket han jamade tacksamt för. Sedan sparkade jag av mig skorna, hängde väskan och jackan på kroken och gick sedan genom hallen.