Vindar av Lycka, Tornado av Sorg

Kapitel 17 ~Dimman som Förblindar~

Jag skakade, min kropp vibrerade och med en förvirrad blick stirrade jag på mina händer. De var kalla, hårda. Jag kunde inte öppna dem, som om jag ville att mina knogar skulle bli vita, som om jag ville att mina naglar skulle gräva sig in i min hud och täckas utav den röda vätskan som pumpade runt i min kropp. Dörrarna slogs upp, Viktor, McGonagall och Pomfrey kom inrusande.

Allt hände så fort att jag inte hade möjligheten att hänga med i rörelserna och orden. Jag satt i sängen, såg tre ansikten som för mig var alldeles tomma. Jag kunde inte uppfatta något. Allt var bara en enda blankhet. Fast, ändå inte. Ibland kändes det som om explosioner utav känslor kom från de tre ansikten men de stunderna passerade lika hastigt som de hade uppstått.

Efter en tid, jag kunde inte säga hur lång, gick Pomfrey och Viktor. McGonagall satte sig på kanten utav sjukhussängen. Hon tog min hand i sin. Tvingade in sina fingrar mellan mina.
"Miss Reed..." hon såg på mig med vattniga ögon, "du är en ung häxa, otroligt begåvad och starkt arbetande. Jag önskar att du ville svara på våra frågor så att vi skulle kunna lista ut hur vi ska hjälpa dig." Hon suckade och såg ner på våra händer.

"Jag vet att livet kan vara orättvist, hårt och kallt. Men att ge vika och avsluta det är aldrig svaret på vad som tynger dig. Kan du tala med mig istället?" Hennes ansikte var mjukt, väldigt rynkigt men hon hade en ungdomlighet som strålade från hennes ögon. Jag såg på våra händer.

"Vi letade igenom ditt rum, letade efter något som kunde ge oss en ledtråd till vad som får dig att känna såhär. Jag vet att det var att inkräkta på ditt privata område. Men jag hoppas att du ska förlåta oss, vi gjorde det för att kunna hjälpa dig." Jag såg upp på henne, chockad. Hennes ansikte mjuknade ytterligare.

Hon lade sin fria hand ovanpå våra händer.
"Miss Reed, har allt detta att göra med dödsattesten som vi fann i din låda?" Jag ryckte upp mitt huvud och illglodde på henne.
"V-vilket dödsattest?" frågade jag samtidigt som jag strök bort hårslingan som hade fallit ner i mitt ansikte.

"Dödsattesten om Prantius, Dragomir." Jag kunde inte säga något. Min hjärna arbetade på högvarv. Vilket, vad? Va? Nej, det var en lapp, en lapp om att han skulle komma tillbaka. Jag höll i den jag hade den i min hand...
"Miss Reed? Ni kanske borde luta er bakåt lite?" McGonagall såg med en nedslagen blick på mig. Jag lutade mig inte tillbaka. Jag drog upp mina ben mot mig, släppte hennes hand och kramade dem samtidigt som jag snyftade och lät tårarna strila.

"Det var inget dödsattest, det stod jag kommer snart tillbaka på lappen..." Inget verkade logiskt, jag kunde inte tänka, inget utav det kändes verkligt.

Jag såg upp på McGonagall.
"Jag... Förstår inte..." Professorn lade sin hand ovanpå mitt huvud och strök mig lugnt och försiktigt. Det var avslappnade, betryggande.
"Men, jag hörde honom, jag såg honom..."
"Vem?"
"Dragomir. Han var där. Allt började om igen. Jag kunde. Jag ville inte... Jag var tvungen att få honom att sluta..." Min röst lät inte som min egen, den var svag, klen till och med.

"Penelope, jag minns när vi talade om något hemskt som hände dig. Var det Dragomir som gjorde det mot dig?" Jag nickade, hon suckade.
"Kan, kan det vara så att när du såg dödsattesten så kunde du inte hantera det? Jag förstår att du inte har glömt eller släppt det som hände dig, som han gjorde mot dig. Men kära du, det är ett trick. Din hjärna föreställde sig något mer troligt, något som du varit rädd för ska hända igen istället för att göra det som den borde." Hon mumlade något om att hon inte borde säga såhär men jag kunde inte höra riktigt.

"Tänk om du inte kunde fira att han för alltid är ute ur ditt liv så du gjorde det din hjärna för längesedan bestämde sig för att göra så fort något handlade om Dragomir? Kan det vara så?" Jag såg på min professor ett kort ögonblick innan jag gömde mitt ansikte i mina händer.