Flickan från Väst!

Del 2

Från den stund jag slöt ögonen vaknade jag med ett ryck då gardinerna drogs isär och solens varma strålar sken rakt in i mina nyöppnade ögon. Natten var alldeles för kort.
"Upp och hoppa My Lady, eder far och mor saknar er vid frukosten!" Sa min kammarjungfru stressigt medan hon gick emellan mig och garderoben. Hon valde en en cerise rosa klänning med en svart sjal till och svarta klackskor, senaste modet.
"Är det inte lite för formellt klädsel för en frukost?" Frågade jag osäkert min kammarjungfru när jag kände att korsetten på klänningen kramades åt runt brösten som gjorde det svårt att andas.
"Din far insisterade på att ni skulle ha den!" Svarade hon och satte upp min blonda lugg bakom håret I ett cerise rosa vackert sidenband, puttade ut mig från mitt eget rum och stängde dörren om sig.
"God morgon My Lady!" Nicolas stod som vakt utanför mitt sovrum. Han såg inte på mig när han sa det utan stirrade rakt ut i den gråa- tegelväggen framför honom, så tråkig färg att stirra på dagarna i ända.
"God morgon Nico!" Log jag och svängde med mitt blonda hår för att få fram det över sjalen. 
"Ni borde inte använda kortform på namn My Lady, det klär er inte!" Harklade han sig.
Nicolas avskydd att kallas vid något annat än sitt eget namn. Jag retades så fort jag såg honom med att kalla honom för Nico.
"Jag tycker det klär er väldigt bra Nico!" Sa jag glatt och borstade bort osynligt damm från klänningen.
"Jag skulle tro att er far inte skulle uppskatta om något av hans folk började ropa på en Frej eller Fred!" Påpekade Nicolas med en fast blick på väggen.
"Freja är tillräcklig kort min trogna soldat!" Fnissade jag när min kammarjungfru öppnade dörren och förvånat såg att jag stod kvar.
"My lady! Ödsla inte tid nu. Skynda er till frukosten!" Beordrade hon ilsket och puttar iväg mig bort från Nicolas.

Vi öppnade dörren in till en stor och öppen sal. Stora öppna fönster så solen från utsidan sken in och lyste upp hela rummet. Men vi stannade inte många sekunder tills två vakter öppnade upp en dubbel dörr i trä och släppte in oss i en kort korridor där ytterligare fyra vakter stod som statyer, följde oss med vaksamma ögon innan dom återgick till att stirra på varandra, så som min far har beordrat. Till slut öppnades en ny dörr och därinne var det en betydligt mindre sal, men för en fattig är rummet enormt.
I mitten av rummet stod ett avlångt träbord i oljat trä med tillhörande tio stolar med röda stickade sittdynor. Ovanför bordet hängde en krona i guld med äkta kristaller. Den hade kostat en förmögenhet för min far att frakta hit från ett annat land.
På väggarna hängde det tavlor på människor en som en gång levat eller lever för stunden. Människorna på tavlorna var från min fars sida av släkten. Och på den korta sidan av bordet, närmast en öppen kamin i väggen, där satt min far med bittra och svarta ögon, stirrade på mig.
På långsidan bredvid honom satt min mor. Hon bar en mörkgrön klänning med en liknande svart sjal över axlarna. Enda skillnaden var spetsen.
Över hennes halva ansikte dolde hon en ny svullen blånad. Hon log ett smärtsamt leende, men gjorde inte så mycket väsen för sig. Hon dolde smärtan väldigt bra.
"Du är sen!" Muttrade min far när jag slog mig ner bredvid honom. Han fortsätter att slafsa i sig maten och drack av bordsvinet. Min mor åt inte mycket. Min far var noga med vad vi åt så han slapp beställa nya mått på kläderna.
Min mor var en väldigt vacker kvinna, blond hår med lika blåa ögon som mig, men min fars diet har satt andra spår i hennes ansikte och kropp. Hon otroligt smal att hon såg sjuk ut.
"Jag har haft en dålig natt och sov över!" Svarade jag honom medan jag petade med skeden i min smaklösa havregrynsgröt.
Lite socker eller bär hade inte suttit fel, men allt sött var förbjudet vid bordet, liksom i hela slottet.
"Du sover jämt dåligt nu för tiden. Du kanske bordet lägga dig i tid!" Fortsatte han skarpt.
Eller om ni kunde sluta tulta runt i sängen vareviga natt, tänkte jag bitter i mitt huvudet, men sa inte emot honom.

Medan jag pinade i mig min frukost försökte jag komma på ett sätt att fä komma ut från slottet, ut i det vackra vädret. Men hur förklarar jag det till familjen överhuvud?
Min far reste sig upp när han avslutat sin tysta frukost med sin lilla familj när jag äntligen fick mod.
"Far, jag tänkte..."
"Ingenting hoppas jag! Vi är inte klara än!" Muttrade han med en fortsatt bitter ton, vilken sken över hela han att min far var en väldigt sträng och bitter man. Svart axellångt hår med gråa strimmor efter att hans ålder passerat långt över femtio år. Svart pipskägg med lika blåa ögon som mig.
Hans hållning var inte ståtligt, utan snarare lat. Med axlarna långt upp över öronen och med händerna i fickorna på svarta vargfällen såg han alltid ut att inte ha något att göra, men sanningen bakom var att min far alltid gjorde något. Beordrade saker med alltid något starkt att dricka i ena handen. Jag var med varje gång när människor, fattiga som rika, besökte min far om råd. Jag stod på sidan av, tog lärdom av hans sätt då jag en dag ska ta över efter honom och jag skulle följa hans metoder till punkt och pricka.
"Severin!" Min mor tog ett försiktigt grep om hans vargfäll, men min far slog genast bort hennes hand, stirrade på henne med dom blåa ögonen tills min mor vek bort sin blick från honom och istället mötte han mina ögon.
"Om vi är klara efter en timme får du en kort rast!" Muttrade han och lämnade rummet utan att se sig om på oss.
"Du borde inte låta han behandla dig så!" Sa jag till henne. Min mor, Sara, log bara skevt.
"Han är bara lite bitter, han blir på bättre humör sen!" Intalade hon sig själv via mig. Jag visste allt för väl att så var inte fallet.
"Innan du går så bör jag berätta något innan din far gör det!" Sa hon när jag reste mig upp från stolen. Jag stannade kvar för att lyssna på henne men istället blev hon osäker på vad hon skulle säga eller uttrycka det.
"Vet du vad? Jag tror din far vet vad han ska säga så lyssna på honom!" Log hon igen och följer mitt exempel, reste sig upp från stolen och gick med mig ut från matsalen.
Fortsättning följer...