Flickan från Väst!

Del 14

"Du ser väldigt glad ut idag!" Log jag och satte mig ner bredvid henne på knä med händerna på gungstolens armstöd och mötte hennes matta blåa ögon. Hennes ögon log, liksom hennes smala och bleka läppar, som hon försökt dölja med en ljusröd färg från ett hallon, ett frö från ett hallon låg i hennes ena mungipa, men jag sa inget. Hon var glad och jag ville inte ta bort hennes glädje med att uttrycka om fröet.
"Jag är glad, men det har jag väl alltid varit?" Påpekade hon med ett leende och öppnade boken i hennes famn och kollade på texten framför henne, varken hon eller jag förstod vad orden sa, men min mor läste direkt och en ny historia skapades från hennes min och fantasi.
"Du vill inte säga specifikt varför du är så glad?"
Min mor stannade upp från läsandet.
"Jag berättar sen vid middagen. Just nu vill jag läsa för min vackra dotter!" Jag log brett och förflyttade mig till en annan gungstol och lyssnade på när min mor läste för mig. En historia om en en vacker prins, på en svart springare räddade en fattig kvinna med blont hår från stråtrövare.
Jag vaknade upp när någon oförsiktigt skakade nästan livet ur mig och ropade på mig från avstånd. Det var inte först jag riktigt kvicknade till och jag kunde se ordentligt med ögonen som jag såg att Evert stod över mig med händerna om mina axlar. Han hade ett brett leende som jag inte gillade. Ett falskt leende?
"Du är vaken nu? Bra du och jag ska ut och rida!" Sade han med en utandning och ställde sig upp med händerna på ryggen knäckte till ryggen efter att stått böjd över mig.
Vadå du och jag?

Det var knappast Everts idé att rida ut, bara han och jag, nej jag är väldigt säker på att det var min fars idé från första början. Är detta ett försök till att få Evert komma närmare mig? Lyckas para ihop oss med våra gemensamma intressen genom en ridtur, bara vi två? Eller tre är vi, en av slottets vakter skulle rida med oss som skydd och den vakten var ingen mindre än Nicolas själv som precis gått på sitt pass efter några timmar sömn. Även fast han dolde det så kunde jag tydligt se att han fortfarande var utpumpad.
Evert sadlade min fars häst och Nicolas förberedde Moonprince åt mig, jag stod där på sidan iklädd i en äggskalsfärgad klänning med långa armar i spets. Händerna låg knutna över varandra som ett hoptrasslad snöre. Bittert hopades jag att innan vi red ut att mina fingrar har slagit knut på varandra så jag slapp rida, men efter ett tag tröttnade jag och fick ont i fingrarna och lossade på dom utan problem. Ett snöre skulle aldrig ha det så här lätt.
"Damsadel?" Nicolas hade redan sadlat på den mest obekväma sadeln i hela slottet och den skulle jag rida, jag avskydde damsadeln. Ont hade jag alltid efteråt i knävecket.
"Er faders idé!" Sa Evert när han spände fast sadelgjorden på min fars häst och var därmed klar och redo. Det var bara Nicolas vi väntade på som var tvungen att utstuderat sin häst.
Denna ridtur skulle bli jobbig, inte bara i Everts sällskap men för mina stackars ben i den obekväma sadel och sen känna Nicolas skämtsamma ögon i nacken på mig när jag red där som en adelsdam med ett sällskap jag inte önskat mig, kunde den här dagen bli sämre?

Ridturen var allt annat än bekväm. Jag satt så fint i damsadeln att min mor skulle bli stolt över mig och min far lika så. Tyvärr hade jag svårt att vara stolt över att sitta snett i sadeln med blicken framåt och tyglarna i händerna eftersom hela rörelsen gjorde så fruktansvärt ont. Inte heller blev det bättre när jag hörde hur Nico skrattade tyst bakom mig. Dessvärre såg inte Evert hur mycket jag med eftersom han var fullt upptagen med att prata om hur fantastisk och vackert Epona var och hur bra jag skulle trivas där med honom. Jag lyssnade inte på allt han sa, smärtan från den konstiga ställningen i sadeln.
"Här pratade jag på om mig själv medan du inte säger något!" Bad han genant om ursäkt när han saktade in på min fars häst och red bredvid mig.
"Jag är lärd att aldrig avbryta!" Sa jag kort i tonen mot honom ned tänderna hårt sammanbitna för att inte visa min smärta. Vi red mot Moor och förbi det enda trähuset som fanns i skogen. Från en skorsten i sten välde en grå rök ut. Jag var ganska säker på att det var en gammal smed som bodde här med sin son som brukade göra hästskor åt min fars hästar, vad var det han hette nu?
Vi fortsatte förbi husen och vidare på en stig genom skogen tills vi nåde Höglandet där Evert valde att stanna en stund och beundra naturen. Nico ställde sig på bredvid mig med svärdet redo i hans hand, redo att slå till vid överfall.
"Jag har svårt att tro vi blir överfallen här!" Viskade jag till honom medan Evert gick runt de stora träden och såg ut att leta efter något.
"En soldat och vakt måste alltid vara redo, även om allt ser ut som inget skulle kunna hända ska vi inte vara allt för säker!" Sa han till mig med skarp och dominerande röst, precis som alla vakter på slottet.
Jag suckade och satte mig mer till rätta i sadeln och placerade högra benet på hört sidan om sadeln. Om det var obekvämt att rida damsadel var detta ännu värre, men jag slapp sitta snett med kroppen och blicken framåt.
"Jag skulle hellre låta en rövare kidnappa mig än sitta här och lida!" Mumlade jag irriterat medan ställningen på sadeln blev bara värre och värre. Det blev svårt att vara glad och lycklig när sitsen och sällskapet blev en pina.
Fortsättning följer...