Flickan från Väst!

Del 13

Det sista jag kom ihåg efter det var hur vi gick in i stallet och jag satte mig på en höbal i väntan på att Nico skulle bli klar med Darkknight. Efter det var det svart.
Jag vaknade upp med en hemskt huvudvärk i min egen säng klädd i nattlinne. Malvina hade dragit isär förhänget för fönstret och strålarna från solen sken rakt in i ansiktet på mig. Istället för att direkt sätta mig upp och sträcka på mig tog jag tag i tyget från sängen och lade den över mitt huvud.
"My lady, det är dags att kliva upp nu!" Muttrade Malvina och slet av tyget från mig. Jag suckade irriterat men förblev kvar i sängen på rygg och stirrade upp i taket.
"Du kunde inte låta mig få sova en stund till?"
"Det är er far som vill ha er vid frukostbordet och ni har sovit en timme över redan!" Malvina flyttade mina ben över kanten på sängen så jag kunde sätta mig upp. Framför mig stod en stor balja med varmvatten som väntade på mig.
"Hur kom jag in till mitt rum?"
"Förlåt?"
"Hur kom jag in på mitt rum? Hur hamnade jag här? Det sista jag kommer ihåg var stallet sen är allt svart?"
"Åh, en av vakterna bar in er och väckte mig så jag kunde byta om på er, ni var i väldigt svår chock!" Sa hon medan hon tittade och vred på mitt ansikte för att kolla in hur allvarligt såret såg ut. Det gjorde ont bara att vrida försiktigt på huvudet, som om jag hade en kvarstående nackspärr fast hundra gånger värre.
"Hur ska du berätta detta för er far?" Undrade Malvina efter att hon undersökt mig. Jag ställde mig upp och lät nattlinnet falla till golvet och satte mig ner i baljan med varmt vatten som genast kramade om min kropp.
Ja hur skulle jag förklara det?

Malvina tvättade min kropp och hjälpte mig att torka innan jag fick på mig fräscha nya kläder. Håret mitt blev flätad men istället för att sätta upp det som hon brukade göra lät hon den hänga ner, för omväxlingsskull.
Ensam gick jag till matsalen utan någon vakt som följde mig hack i häll. När jag kom fram in i matsalen satt Evert och min far bredvid varandra och diskuterade vilt om något jag inte uppfattade eller lade så mycket uppmärksamhet till, istället försökte jag sätta mig på min mors tomma plats.
"Sätt dig ner på din plats!" Beordrade min far mig när jag nästan satt mig ner.
"Den ser väldigt upptagen ut!" Protesterade jag och satte mig ner.
"Freja!" Fräste min far och slog näven i bordet. Kannan med vatten hoppade till men stod stadigt still utan att tippa omkring, vilket jag inte kunde säga för kopparna som landade på sidan. Jag tittade surt på min far, reste mig upp och satte mig ned på platsen Evert satt på kvällen innan, eftersom min plats bredvid min far var upptagen av Everts perfekta rumpa.
Vänta.. vad sa jag nu? Jag skakade på huvudet och sträckte mig efter träskeden och började äta av den kalla och smaklösa havregrynsgröten. Lika osmaklig som alla andra dagar, inget sötma alls. Det smakade bara vatten med klumpar av havre, vidrigt, trots att det höll mig mätt större delen av dagen.
"Vad har du gjort på kinden?" Det var Everts röst som fick mig att avbryta dagens smaklösa frukost och svälja ner den med motstånd!


Långsamt placerade jag handen över min högra kind, försökte skydda det som om inget hade hänt och tankarna gick runt i mitt huvud om vad jag exakt skulle säga, vad för lögn hade jag hittat på? Just det, ingen alls.
"Inget!" Svarade jag tillslut efter en lång tystnad och svalde nervöst ner den smaklösa gröten och sköt tallriken åt sidan för att göra mig klar för att gå.
"Din högra kind. Du är röd och har skrapsår. Vad har du gjort?" Min far reste sig upp från sin stora stol och greppade tag om min handled, hårt, och vägrade låta mig gå.
"Jag rullade ur sängen!" Sa jag högt.
"Ramlade du ner från sängen? Det har du inte gjort sen du var fem år!" Trots att min far var bitter och inte alls såg ut en fadersfigur som brydde sig om mig eller min mor, så var vår hälsa, eller snarare min hälsa, viktigt för honom.
"Jag hade en mardröm. När jag vaknade upp hittade Malvina mig på golvet med såret på kinden!" Min far släppte mig och satte sig ner, han gick på min lögn utan att protestera emot.
"Vart är mor?"
"I biblioteket, som vanligt!" Muttrade han och återgick till att fortsätta prata med Evert som hade blivit helt bortglömd. Jag tackade för frukosten och skyndade mig ut från matsalen, upp för trapporna och vek av direkt till höger för att gå in till det lilla biblioteket och mycket riktigt satt min mor där, i en fodrad gungstol med en bok i hennes smala händer. Hon log när hon såg mig, som alltid, men detta leende var ett helt nytt leende och en oanad känsla bubblade upp inom mig.
Fortsättning följer...