Flickan från Väst!

Del 8

Evert satt bredvid mig, medan min far och min mor satt på deras vanliga platser.
Vi bjöd Evert på en fem rätters middag av högsta kvalité, något som min far annars aldrig brukar kosta på sig till bara oss. Min mor och jag hade tillåtelse att äta bröd, frukt och ost, även glass serverades, en citronsorbet glass.
Jag kunde inte undgå att för en gång skull känna mig imponerad över min far som ordnat detta. Sorbet var en njutningsfull stund eftersom jag aldrig smakat glass och den var otroligt fräsch och så god.
Tråkigt att den tog slut snabbt innan jag fick en chans att äta mer av den.
Evert och min far pratade över huvudet på mig medan jag tittade på min mor och hon tittade tillbaka på mig. Vi sa inget, svarade endast ja eller nej på tilltal om något som jag inte kommer ihåg vad jag ens svarat ja eller nej på.
Jag kände min trött efter all mat och sömnen kom smygandes. För min fars skull höll jag humöret uppe fast jag snart skulle falla framlänges över bordet och somna direkt, men inget hände som tur var.
Enda jag gjorde var att gunga osäkert fram och tillbaka.
"Vad säger du Heidi?" Hörde jag min fars röst väldigt grumligt.
"Ja, men ni bör höra ha en åsikt från Freja också!" Sa min mor osäkert. Hon hade stirrat oroligt länge
på mig medan jag svajade fram och tillbaka.
"Hmpf, vad säger du Freja?" Jag vred på huvudet och mötte min fars blåa ögon.
"Va?" Min far drog på munnen till ett surt grin.
"Åh, ja?" Svarade jag även fast jag inte visste vad jag svarat ja på.
"Bra, vad säger du om vi tar tag i vigselceremonin om två veckor?"
Vigselceremonin?

Det tog en stund för mig att komma till sands. Komma igång med hjärnan efter att jag hört min fars ord. Jag reagerade inte först Evert lade sin arm om mig.
Jag hoppade till, vaknade till liv snarare och med stora ögon mötte jag min fars ögon.
"Jag vägrar gifta mig!" Viskade jag lågt och skräckslaget. Det sista jag ville var att gifta mig med en helt främmande människa jag inte ens kände.
"Du sa ja, det är försent!"
"Jag ser då ingen ring på mitt finger! Jag vägrar!" Jag var i uppror över min fars val. Han tog tillfället i akt när jag var som sårbarast. Maten, vinet och den goda desserten var hans plan enda sen början. Ge mig så mycket mat att jag nästan storknar och skulle gå med på allt.
"Freja det räcker nu! Du skämmer ut dig själv inför vår gäst!" Min far var arg och han ställde sig långsamt upp från stolen.
Jag kastade mig upp från stolen så den föll ner mot golvet med ett brak. Ljudet efter stolen ekade i rummet, våra andetag var det enda som tystnade ljudet.
"Jag vägrar! Vad du än säger kan du inte tvinga mig!" Min far satte sig ner och kliade sitt svarta hakskägg.
"Jag antar att det redan är försent!" Han log ett brett elakt leende. Han hade bestämt sig. Evert bredvid mig sa inte ett ljud men jag kunde ana hur han log lika brett som min far.
Jag gick ifrån bordet. Bort från dom alla. Vad skulle jag göra? Min far var så envis och bestämd, han var familjens överhuvud och hans ord var hans lag.
"Freja! Stanna här!" Hörde jag honom säga, men jag ignorerade honom.
"Vakter? Stoppa henne!" Nicolas och en annan vakt var dom som stod och vaktade utgången, men så bra vaktade dom inte när jag smidigt smet förbi dom och gjorde ett försök att fly till mitt rum.

Med två vakter hack i häll gjorde jag allt jag kunde för att ta mig till mitt rum. Klänningen virade in sig mellan mina ben i ett försök att stoppa upp mig från att gå för snabbt, nästan så jag snubblade fram.
"My Lady?" Den ena vakten jag inte visste vad han hette gick precis bakom mig, men jag vägrade stanna upp. Det sista jag behövde nu var att eskorteras tillbaka till matsalen, möta min fars ilskna blick och min blivande man, som jag för den delen inte kände eller visste något om.
"Freja?" Nicolas röst överrumplade mig när jag precis nått min dörr till mitt sovrum och hans hand fick ett kraftigt övertag på min överarm och jag drogs allt längre bort från dörren.
"Nicolas! Släpp mig!" Fräste jag och försökte med min fria hand att slå mig loss. Nicolas rubbades inte utan började att släppa mig tillbaka till matsalen. Jag fick panik, panik över att behöva möta ilskna och besvikna ögon och panik över att behöva styras som en trogen hund.
"Släpp mig!" Skrek jag hysteriskt och kände hur mitt ben for upp och hur jag träffade något mjukt men ett känsligt område. Nicolas stenhårda grepp lossnade och han föll fram på knä och låg sen på magen, vred sig och stönande av smärta.
Den här gången fick jag en sista chans att fly in till mitt rum och låsa dörren om mig.
Fortfarande i chock gled jag ner längst med dörren, drog upp knäna och begravde mitt ansikte mot armarna runt knäna. Tårarna vällde upp och känslor sköljde över mig som ett monsunregn.
"My Lady, öppna dörren!" Nicolas röst var sammanbiten och låg när han gjorde ett sista tappert försök med att få mig att öppna dörren och frivilligt följa med honom tillbaka.
Jag reagerade Inte. Istället förblev mitt svar till honom lika tomt som mitt bristande och gråtande hjärta.
Fortsättning följer...