Flickan från Väst!

Del 6

Platsen var fantastiskt att befinna sin på, men varför?
Jag såg mig omkring men det enda jag såg var mer skog och en liten kulle med enorma stenar på. Stanna var högresta och stod i en cirkel. Väldigt udda, men det var något med den här platsen som fick mig att känna mig lugn. Liksom Moonprince som betade av gräset, brydde sig inte om att se hur vacker platsen var.
Jag slog mig ner så jag fick en fin utsikt även havet och ön jag såg framför mig. Ingen har någonsin vågar tagit sig över dit, varken från stranden nedanför eller från ovansidan, ön var helt obebodd. Växte som den ville till ett eget paradis för alla fåglar och små djur. Det var just nu som jag önskade att jag hade en bok, men jag hade aldrig fått lov att lära mig läsa. Det var en häxas verk att låta en kvinna lära sig läsa och skriva, det var i alla fall vad min far sagt. Inte ens min mor kunde läsa, men hon älskade att bläddra i böckerna, se på alla vackra bilder, utan att förstå vad som stod i texten. Men min mor är en klok kvinna och tack vare henne har jag fått lära mig att vara mig själv och inte låtsas vara något någon jag inte är. Min mor visste alltid vad hon pratade om och det sken alltid om hennes magra ansikte när hon kom med så kloka ord.
Jag lossade på påsen från mitt midjebälte och öppnade den. Ett grönt äpple var det första min hand fångade upp, ett saftigt grönt äpple som även fångade Moonprince intresse när jag tog en tugga av den. Äpplet var söt med också syrligt. Det drog åt sig i kinderna av syrligheten men så kom sen den fantastiska sötman. Jag bet av en bit av äpplet och gav det till Moonprince som nöjt tuggade i sig äpplet.
"Än tänker vi inte rida hem va?" Frågade jag himla, hopades på att han skulle svara, men istället fick jag nöja mig ned ett tyst svar.

Efter lunchen, lade jag mig ner med händerna under huvudet och såg upp i en klarblå himmel.
Vädret var perfekt. Jag gillade varenda sekund av det. För en kort stund slöt jag ögonen men öppnade dom igen när Moonprince frustade till och reste upp på sitt huvud från gräset. Jag satte mig upp långsamt och vände mig om.
Moonprince spetsade öronen mot dungen bakom oss.
Från skuggorna av träden såg allt fridfullt ut, inga rörelser. Men någon eller något dolde sig där bakom. Jag ställde mig upp och påsen med min lunch föll ner mot mina fötter. Moonprince stampade orolig med hoven och började vanka av och an, stanna och ännu en gång kolla in mot skogen.
Snart såg jag skuggan av en häst närma sig oss, stannade till innan den kom ut i ljuset. En svart, kraftig häst med en strimbläs kom ut genom skogen med en man, fullt utrustad i pansar från knopp till topp. Svärdet från hans bälte klingade mot rustningen när hästen gungade fram.
Mannen i rustningen tog av sig en hjälmen och en medelåldersman mötte mina ögon.
Svart axellångt hår, bruna ögon, hakskägg, väl markerade kindben och smala tunna läppar. Jag backade ett steg ifrån honom med handen på Moonprince mage, klappade den och Moonprince backade med mig.
"Förlåt om jag stör, men My Lady har inte hört talas om en by?" En by? Han menade säkert byn i närheten av slottet.
Jag svarade honom inte, bara fortsatte backa ifrån honom. Om det är något min mor lärt mig är det att aldrig stanna och prata med främlingar.
"Jag menade inte att skrämma er!" Han steg av sin häst och tog upp svärdet från bältet i midjan. Jag fick nog, jag slog till Moonprince över rumpan och han kastade sig runt och började springa bort från kalhygget, utan mig. Jag hade inte sett mig om och missade att sätta mig upp på hans rygg, istället tappade fotfästet när marken under mig plötsligt försvann och jag började falla.

Jag skrek inte. Jag ropade inte ens på hjälp. För vad för mening var det? Jag skulle slå ihjäl mig innan hjälpen hinner fram till min räddning.
Fallet kändes kort, men det gjorde inte ont? Jag öppnande ögonen jag knipit igen och ovanför mig låg den okända riddaren på marken med sin hand utsträckt efter min.
Han hade hunnit fram i tid för att hjälpa mig, rädda mig från att dö i en tragiskt död.
"Du var mig en klumpig tjej! Se vart du sätter fötterna!" Jag surnade till. Han sträckte ut sin andra hand till mig som jag tog emot, fortfarande grinig över hans ordval men lät honom hjälpa mig upp, det sista jag ville ha var ett onödigt gräl hängandes ovanför ett stup.
Väl på fri mark lade jag benen på ryggen och började springa. Mannens rustning rasslade bakom mig, men rustningens tyngd tyngde ner hans förmåga att röra sig smidigt och jag fick ett överlag att springa ifrån honom och in i den täta skogen. Min häst kom springandes bredvid mig, jag tog ett tag om manen vid manken och tog sats från en sten och hamnade smidigt på hans rygg och vi red det fortast vi kunde hem till slottet. Det fick vara nog med äventyr idag.
Inne på Slottsgården kastade jag mig av ryggen på Moonprince och gav tyglarna till en soldat och skyndade in genom den öppna porten.
Väl inne på slottet möttes jag av min kammarjungfru som kom gåendes emot mig tillsammans med min mor vid hennes sida.
"Freja, varför är du så uppspelt?" Frågade min mor förbryllat. Jag log skevt.
"Varför tror du det?"
"Malvina såg dig komma ridandes som om djävulen jagade dig hack i häl!" Om man kan kalla den riddaren för en djävulen.
"Ingen fara, jag ville bara rida hem snabbt. Ingen fara skedd!" Ljög jag med ett falskt leende och skyndade mig förbi dom och vidare till mitt rum.
Där inne på sängen låg en ny blå klänning syd i silvertrådar. 
Så vi ska ha en middagsbjudning ikväll! Toppen.
Fortsättning följer...