Flickan från Väst!

Del 3

"Är du säker på det? Är det något viktigt jag borde veta?" Frågade jag henne osäkert, för hennes ögon blev plötsligt så allvarliga innan dom mjuknade.
"Nej, jag tror du blir lycklig!" Sa hon och följde med hennes egna kammarjungfru till ett annat rum som var inrett med fåtöljer och en annan kamin som värmde upp rummet, det var vårt lilla bibliotek.
Jag ryckte på axlarna och begav mig av till den stora salen igen, där hade betjänterna inrett det klart inför dom kommande människorna som ber om hjälp.
Min far stod i mitten av salen, studerade gardinerna som var lika långa och höga som väggen dom hängde mot. Smala panellängder i en mörkblå färg med silvriga kanter och vår familjs symbol i silver. Två vita Andalusier som stegrar mot varandra och under dom gick en Cesar krans som höll ihop dom tillsammans. Min far valde symbolen efter att rasen köptes in från Södra Spanien och vi har sen dess avlat på dom själv och raden har ökat i population, i alla fall häromkring Silverbyn. Min familj var den enda som ägde två av dom fantastiska hingstar här i landet och sen tre, minst lika magnifika, ston. Alla var skimmel bortsett från en häst. En enda Andalusier som föddes svart istället för brun, som sen med åldern förblev svart. En satans avkomma kalla min far den, en otäcking med en falsk bakgrund. Och den dagen vi trodde att fölet skulle avlivas, räddade en soldat honom, lovade dyrt och heligt att ta hand om honom som sin egen mot att få jobba som soldat för min far. Det var så Nicolas startade att bli soldat, för att skona fölets framtid.
Nu idag är dom båda oskiljaktiga och bästa vänner.
"Min herre? Vi är redo!" Jag och min far vände oss om och mötte en av betjänterna som bugade sig lågt ner och med handen visade ut i den stora salen att tronen var på plats och människor i nöd skulle snart fylla salen och be om hjälp till min far.

Två timmar kändes som en evighet. Jag har följt solens sken från fönstren tills den sken rakt in i salen mot panelgardinerna så silvret glittrade extra mycket, skattade åt mig.
Min far hade låtsas hjälpa folket som kommit och gått med falska förhoppningar om till ett bättre liv eller önskan om bättre mark för att odla grödor. Jag kände min far, alla önskningar han lovade skulle aldrig ske, eller i alla fall aldrig hamna i händerna hos människor som bönade och bad till en väldigt viktig man, utan min far skulle ta deras böner till sina egna, fylla ut hans egna land för hans nöje och detta var vad jag skulle ta efter honom. Men jag fann inte förtjusningen i att lura bönder eller andra människor på deras böner. Det var bara fel och jag hade ingen talan om det. Jag skulle stå fint bredvid honom, med händerna knutna framför mig och lyssna helhjärtat på vad som sades och hur jag skulle gå till väga när jag möter människorna.
När min far beordrade ut om en kort paus tog jag tillfället i akt.
"Far, har jag er tillåtelse att få lämna salen och känna dagens doft och solens varma strålar?" Frågade jag honom efter att jag stått motvilligt kvar på samma ställe i flera timmar. En betjänt fyllde på med mer rödvin i en av hans favorit glas.
"Du fick gå ut när vi var klara!"
"Nej, du lovad efter en timme och jag har snällt stått här i mer än timme, varit tålmodig.." Hans handflata träffade mig rakt över kinden och en svidande värme spred sig över kinden. I den stora salen spred sig ett eko efter slaget och dom människor som var kvar i salen, flyttade deras blickar till oss.
Min far tittade ilsket på mig, men sa inget. Jag kunde inte möta hans blick efter slaget, som också är den första. Sen suckade han.
"Kom hem om en timme, håll dig inne på Slottsgården och gå inte till byn! Du får två vakter med dig som bevakar dig!"
Jag ville protestera men lät bli, efter att hela salen sett slaget och dessutom skulle sprida detta rykte vidare, insåg jag att det var lika bra att lyda.
Jag neg och lämnade salen tillsammans med två vakter som gick någon meter bakom mig. Bara jag kom fort härifrån skulle jag snabbare få tid att njuta av det fina vädret.

Det var skönt ute. Solen sken starkt och molnen var skingrade på olika håll men höll sig helt borta från solen. Svala briser som fick träden runt slottet att dansa i en långsam vals och jag gick här, på Slottsgården, med två vakter bakom mig som vaktade varenda litet steg jag tog. Hur mycket jag än försökte få njuta av tillvaron ute fick jag svårt att koncentrera mig på vädret, istället irriterade jag mig på rustningen, som förde oväsen med sig vart jag än gick. Fåglarna flydde direkt när ljudet var alldeles för nära.
Jag behövde smita ifrån dom, jag stod inte ut att vara barnet hos barnvakten.
Långsamt öppnade jag upp sjalen, väntade tillräckligt länge tills en tillräckligt stark bris kom farande och jag släppte sjalen som dansade med vinden bort från mig. Vakterna rörde sig inte.
"Men stå inte bara där! Hämta min sjal!" Beordrade jag dom genast. Osäkert stod dom kvar där, som fån.
"Vi har ingen order om det!" Sa den ena vakten.
"Jo ni fick en precis, hämta min sjal, eller så får jag tala om för min far att den fina sjalen han special beställde blåste iväg med vinden och ni stod kvar här utan att göra något!" Vakterna växlade en blick innan dom ökade på takten och sprang efter den förrymda sjalen och dennes kidnappare.
Jag fick chansen nu att backa undan innan jag smet bort från Slottsgården och ner bakom slottsmurarna på högersidan.
Där letade jag mig ner till stallet, som låg under slottet, och in till våra fina Andalusier hästar. Jag saknade min egna fina Andalusier hingst som var en av Jorvik vackraste hingstar men också min bästa vän. Moonprince.
Jag fick han av min far när jag föddes som en födelsegåva och när jag var fyra år, var det första gången jag red honom, men vid sju års ålder red jag ensam på honom och det var från den dagen vårt band växte sig starkare.
Doften av hö och häst slog nästan omkull mig när jag öppnade den stora trädörren och vita nyfikna huvuden tittade ut från deras boxar, även ett korpsvart huvud tittade ut för att se vem som kom på besök. Frustande och gnäggningar kom som en hälsning till mig, vilket fick mig att le, här var jag alltid välkommen.
Fortsättning följer...