Flickan från Väst!

Del 4

Jag gick förbi två boxar tills jag nådde fram till en större box med ett stort vitt huvud med lång lugg och svart mule tittade ut, frustade och välkomnade mig.
"Hej Prinsen min!" Viskade jag lågt medan jag höll fram min hand under hans mule och klappade han vackra vita päls med min andra hand. Moonprince böjde huvudet lägre, bort från min hand och nosade på tyget till min röda klänning.
"Åh jag är ledsen vännen, men jag fick inte med mig något äpple eller sockerbitar till dig!" Log jag och fortsatte smeka hans silkeslena päls över halsen. Jag älskade att spendera varenda sekund jag hade med honom, men ibland var min far så krävande och jag missar alltid våra stunder ihop, jag kommer inte ens ihåg när vi senaste red ut tillsammans. När jag fyllde sexton år började min far att uppfostra mig och det skulle han fortsätta med enda fram till hans död.
Moonprince höjde huvudet och nosade mig i ansiktet, luktade och slickade mig över näsan och pannan. Lättroad torkade jag bort saliven med armen och kramade om hans huvudet försiktigt. Moonprince stod snällt kvar och frustade igen, i misstro för att godsakerna inte var med mig.
"Jag ska se till att få mer tid med dig. Vi har lite fritid att ta igenom!" Det mullrade från Moonprince hals innan han lyfte på huvudet och tittade mot dörren jag kom igenom. Öronen var riktade och fullt fokuserad, handtaget vreds ner. Istället för att stå och vänta öppnade jag in till Moonprince box och stängde den om mig precis när den nya personen kom in i stallet.
Jag gled ner längst med boxdörren bredvid Moonprince ben och satt stilla. Om det var vakterna ville jag ju undvika dom, eller?
För om det inte var dom, varför gömde jag mig då? Jag tittade ner på min klänning som försvann in i spånet tillsammans med Moonprince avföring.
Jo det var rätt tillfälle att gömma mig på, även fast jag kunnat valt en mindre smutsigt ställe.

Att gömma sig i en box med en väldigt tillgiven hästkompis var verkligen inte en av mina smartaste val, för vad än personen i fråga höll på med i stallet tog han en väldigt lång tid på sig. Medan jag fladdrande med händerna mot Moonprince nyfikenhet upptäckte jag aldrig att oväsendet slutade.
Jag fortsatte fladdra med händerna när Moonprince blåste mig i håret, nosade och slickade över håret. Några gånger kände jag hur jag fick in små lätta smällar över hans mule men trots det fortsatte han.
Tills jag knöt nävarna, kände hur han närmade sig och slog till. Ett vrål skrämde upp till ett skrik som följdes av en hård duns. Jag vände mig om och tittade upp över boxkanten. Moonprince hängde ut med huvudet och såg nyfiket på hur Nicolas satt ner på rumpan med handen för näsan.
Omedvetet fnissade jag för mig själv. Moonprince var inte helt ensam i dramat.
Nicolas tittare upp när han såg mig och nu kunde jag tydligt se hur han vuxit. Solbrun hy, gröna vackra ögon, fina smala läppar och det långa mörkblonda håret. Armarna hade fått en fin muskulatur efter år av hårt arbete, smal men inte överdrivet smal och benen såg kraftig ut. Starka nog att kunna bära en större tyngd och uthålliga för att orka springa långt. Nicolas hade utvecklats till en vacker fin man.
"My Lady, vad gör ni här?" Frågade han och kände försiktigt med handen över näsan jag precis fick in en fullträff på.
"Jag gömmer mig!" Viskade jag lågt, fortfarande gömd bakom boxdörren.
"För vem då? Det är bara jag här!"
"Åh för vakterna utanför. Är dom på väg hit?" Nicolas tittade bekymrat på mig innan han ställde sig upp. Hans långa askgråa tunika föll ner över hans bruna ko skinns byxor och med ett tappert försök försökte han borsta bort spånet.
"Jag tror dom var för upptagna att klättra på muren efter en röd sjal!" Jag fnissade igen. Vakterna skulle vara för fullt upptagna av att få tag på sjalen än att kolla att jag smitit iväg.

"My Lady, vad gör du egentligen här?"
Som om det inte var uppenbart varför jag var i stallet.
"Jag har min häst här precis som du!" Svarade jag med armarna korsade över min bröstkorg. Moonprince puttade till min rygg med mulen, inte i tröst utan han kollade min rygg efter godbitar.
"I er klänning?" Jag tittade ner på min känning. Runt spetsen hade spånet hakat sig fast och rörde sig inte när jag borstade bort dom.
"Tror du jag hade en chans att hinna byta om? Dessutom var stallet det första jag tänkte på!" Jag log inte. Inte Nicolas heller, istället kliade han sig osäkert bakom nacken och gnuggande med handen över ögonen, tittade igen på mig.
"Jag börjar inte jobba först om några timmar men det ser ut som att jag får börja tidigare!"
Jag skrattade osäkert.
"Vadå? Så ditt jobb är att se till att jag håller mig instängd i slottet?" Muttrade jag irriterat. Helt otroligt.
"Nej, men det är min uppgift att ta emot en uppsträckning från din far när han får se att jag hittat dig i stallet, i en fin klänning som dessutom är förstörd!" Jag tittade ner på min klänning igen.
"Den har bara fått lite damm från spånet?" Nicolas gick fram till mig, gick runt mig och tittade en lång stund på mig bakifrån.
"Om du ser något du gillar kanske du kan berätta det!" Kuttrade jag. Nicolas harklade sig och ställde sig framför mig igen.
"Klänningen var hel, tur det! Men du borde inte bege dig av ensam My Lady!"
"Sluta med My Lady, du får mig att låta som en gammal ragata!"
"Förlåt, men det är vad jag är beordrad att kalla er!"
"Att kalla mig ragata?"
"Jag tänker inte svara på det! Kom nu!" Han lade sin hand runt min arm och började gå ut från stallet med mig i hasorna.
Ännu en gång var det roliga slut.
Fortsättning följer...