Flickan från Väst!

Del 15

Det kändes som vi stod här i evigheter utan att göra något. Evert sprang runt efter varje buske han kunde finna och såg ut att leta efter något medan jag satt stadigt kvar i damsadeln på Moonprince.
"Sir Evert? Ska vi slå läger här för stunden innan vi beger oss av till slottet?" Frågade Nicolas honom eftersom vi inte tycktes röra oss från platsen, alls.
Evert tittade upp från busken med ett löv hängandes i luggen och nickade bara. Charmerande att jag ska behövas tvingas gifta mig med en man som tycker buskarna i skogen var mer sensuell än mig. Nicolas gled av sadeln från Darkknight och öppnade sadelväskan och plockade fram en picknick filt som min mor ägde och placerade den på gräset i skogen. Jag gjorde mig redo att stiga av från Moonprince rygg när Nicolas skyndade sig fram för att ge mig en hjälpande hand, vilket Evert inte tydligen tänkte hjälpa mig med. Nicolas tog ett kraftigt tag runt min smala midja och hjälpte mig av från damsadeln och följde med mig till picknick platsen han dukat upp för två.
Han ställde sig upp och stod som en vakande starr över mig medan jag, ensam, plockade och åt från vindruvorna som var det första som lockade mig. De var krispiga och söta, lite därför jag först hög efter dom. Varför jag fick äta en massa frukt var just därför att Evert var här, min far ville skämma bort mig så mycket som möjligt och visa Evert allt det goda som han kunde erbjuda honom.
"Så...!" Viskade Nicolas plötsligt med vaksamma ögon runt platsen i den täta skogen. "Evert och du!"
"Försök inte." Fräste jag irriterade och kastade en tom kopp mot honom och missade så klart.
"Om jag haft andra kusiner kanske de kunde ha behandlat mig på annorlunda sätt än detta. Jag känner mig totalt ignorerad!" Jag rev isär brödet och tog en stor tugga och svalde ner det med vin utan att släppa blicken på mannen i buskarna som var min framtids man.
"Om du är en dam kanske du ska sluta stirra och tugga med munnen stängd!" Poängterade Nicolas och fick motta en vindruvan som träffade honom i ansiktet och försvann innanför rustningen. Där kunde den ruttna. Jag kunde inte låta bli att le och skratta för mig själv när Nicolas skakade på huvudet så rustningen skallrade.

Det var vid middagstid som vi alla satt samlade framför det stora matbordet och väntade på maten som skulle serveras. Minst lika fantastisk som gårdagens middag, tre rätters och med gott vin till. Vilket fick mig ännu en gång känna mig trött och slut efter maten. Magen var full liksom mitt huvud, glad och hade en härlig sving. Min mor log nervöst och försökte hitta en lucka för att berätta varför hon var så glad men det tycktes inte hända eftersom min far hela tiden hade något att prata om, min mor fick inte uppmärksamhet nog för att ha en chans att säga något.
Jag harklade mig tillräckligt högt för att min far och Evert skulle sluta prata och titta på mig med både nyfikna och upprörda ögon.
"Min mor verkar ha något hon vill berätta." Sa jag kort och sträckte mig efter min halvfulla kopp med vin och drack försiktigt från det och såg hur min far vände all sin uppmärksamhet till henne, men med viss förargad blick på henne. Hon blev nervös med försökte le så gott hon kunde. Hon log tacksamt mot mig innan hon öppnade munnen, harklade sig lite och sade med en stammande stämma:
"Jag och Severinus väntar vårt andra barn!" Sade hon lyckligt och sträckte sig efter min fars hand, som han inte ryggade undan för, utan behöll handen i hennes och han log, brett.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Ett syskon? En bror eller en syster? En ny arvinge?
"Detta är en lycklig stund för oss alls!" Utropade min far och tittade på mig. "Och det ger dig möjligheten Evert att ta med dig Freja till Epona!"
"Va?" Hojtade jag rätt ut. Min mors leende försvann liksom hennes hand som höll min fars hand och han knöt näven nu när jag ännu en gång har sagt emot honom för andra gången på två dagar. Evert log slugt med händer vilade mot hans kind och armbågen mot armstödet på stolen och fnissade lågt, men tillräckligt högt för mig att höra det.
Vad har de kokat ihop utan mitt vetande?

"Detta är andra gången på två dagar som du säger emot mig Freja!" Severinus pekade med fingret mot mig, förtrytsam att hans egen dotter har mage att säga emot honom.
Evert satt fortfarande med en leende, njöt av scenen att se min far peka finger på mig, tillrättavisa mig tillbaka till min plats och sen snegla på mig när jag försöker säga emot min far men inget jag funderade ut, för att ge svar på tal, skulle troligtvis inte alls fungera. Istället kunde jag bara se framför mig hur jag skulle bli skickad till mitt rum för resten av kvällen, natten och förmodligen halva förmiddagen i morgon, vilket jag ville slippa eftersom jag hade planer på att träffa Hardy för att få lära mig läsa och har jag förbud att lämna mitt rum skulle det aldrig bli av, så istället förblev jag tyst och tittade ner på mina sammanflätade händer, accepterade läget istället.
Jag skulle alltså bli bortgift med min många år äldre kusin som hellre föredrog att småle åt min situation med min far än säga emot honom. Värst av allt var att jag accepterade det så lättsamt att följa med Evert till Epona, för vad skulle jag annars säga? Nej?
Det vet jag ju hur bra det gick igår.
"Jag tänkte väl det!" Snäste Severinus och sträckte sig efter min mors smala hand och höll i den, ännu en gång glad men med misstänksamma blickar riktade mot mig nu och då när jag fortfarande stirrade på mina händer, utan ett ord men önskade istället att middagen var över så jag kunde smyga ut igen när alla sov ruset av sig.
Fortsättning följer...