Flickan från Väst!

Del 5

"My Lady, vad gör du egentligen här?"
Som om det inte var uppenbart varför jag var i stallet.
"Jag har min häst här precis som du!" Svarade jag med armarna korsade över min bröstkorg. Moonprince puttade till min rygg med mulen, inte i tröst utan han kollade min rygg efter godbitar.
"I er klänning?" Jag tittade ner på min känning. Runt spetsen hade spånet hakat sig fast och rörde sig inte när jag borstade bort dom.
"Tror du jag hade en chans att hinna byta om? Dessutom var stallet det första jag tänkte på!" Jag log inte. Inte Nicolas heller, istället kliade han sig osäkert bakom nacken och gnuggande med handen över ögonen, tittade igen på mig.
"Jag börjar inte jobba först om några timmar men det ser ut som att jag får börja tidigare!"
Jag skrattade osäkert.
"Vadå? Så ditt jobb är att se till att jag håller mig instängd i slottet?" Muttrade jag irriterat. Helt otroligt.
"Nej, men det är min uppgift att ta emot en uppsträckning från din far när han får se att jag hittat dig i stallet, i en fin klänning som dessutom är förstörd!" Jag tittade ner på min klänning igen.
"Den har bara fått lite damm från spånet?" Nicolas gick fram till mig, gick runt mig och tittade en lång stund på mig bakifrån.
"Om du ser något du gillar kanske du kan berätta det!" Kuttrade jag. Nicolas harklade sig och ställde sig framför mig igen.
"Klänningen var hel, tur det! Men du borde inte bege dig av ensam My Lady!"
"Sluta med My Lady, du får mig att låta som en gammal ragata!"
"Förlåt, men det är vad jag är beordrad att kalla er!"
"Att kalla mig ragata?"
"Jag tänker inte svara på det! Kom nu!" Han lade sin hand runt min arm och började gå ut från stallet med mig i hasorna.
Ännu en gång var det roliga slut.

"Jag har fått lov att vara ute en timme!" Sa jag när han stängde stalldörren om sig och vi följde stigen upp från stallet på sidan av slottsväggen.
"Ja och den timmen är snart över!" Jag slet mig fri från Nicolas grep.
"Nico! Jag är inget barn längre! Jag kan ta hand om mig själv!"
"Du är fortfarande ett barn i mina ögon och sluta kalla mig för Nico!" Sa han upproriskt.
"Jag slutar när du slutar behandla mig som ett barn!" Fräste jag.
"Hur ska jag kunna behandla dig som en kvinna när du uppför dig som ett barn?" Vi stod och skrek på varandra på stigen ovanför vägen ner till stallet. Till synes såg ingen av oss, inte ena vakterna som jagade min röda sjal jag släppte med vinden, än mindre människorna inne i slottet.
Jag rättade upp mig, borstade av klänningen lite till och började gå ifrån honom, fortfarande irriterad. Att han skulle vara min bästa vän, han var inte ens lika rolig längre. Jag stannade och tittade på honom och med en beslutsam röst.
"Jag gör som jag vill, inget kan hindra mig, än mindre du, soldat!" Jag fortsatte gå ifrån honom tills jag var tillbaka upp på Slottsgården och gick mot den stora träporten. Den öppnades upp och jag stretade emot från att inte vända mig om och låta Nicolas se mitt ledsna ansikte. Utan stod där innanför och kände på vinddraget när portarna stängdes och en hög barriär delade av på oss båda.
Två olika framtider, två olika personligheter och två helt olika människor.

Min far fick aldrig reda på att jag smitit ifrån vakterna han beordrat att passa på mig, än mindre fick han veta att klänningen var smutsig. Det var bara min kammarjungfru som suckade och lovade att försöka återställa den. Under tiden gick jag en gammal klänning, en klänning jag saknar att ha på mig och som jag trodde min far hade bett kammarjungfrun slänga.
"Jag sparade den, jag vet hur mycket den betyder för er!" Sa hon medan hon plockade upp min smutsiga rädda känning, tittade en gång till innan hon suckade.
Det var ingen märkvärdig känning. Påminde om en tunika men var längre, mattgul med ett flätad skinnskärp i midjan. Mitt blonda hår fick hänga fritt istället för att sitta uppsatt i en hård elegant knut bak i nacken. Det enda som satt uppsatt var min lugg i ett svart sidenband. Äntligen var jag mig själv.
"Jag tänkte bege mig ut igen!" Sa jag när jag öppnade sovrumsdörren.
"Ja visst My Lady, men var hemma snart. Ni vet hur er far... Ha så roligt!" Jag tittade på henne men sa inget. Att döma av hennes egna avbrott visste jag att det var nu eller aldrig. Jag log skevt tillbaka innan jag gick ut i korridoren och fortsatte till matsalen. Det var uppdukat för lunch och min mor satt redan där, dold bakom sjalen och sträckte sig efter en limpa. Men drog tillbaka handen när hon såg mig. Jag satte mig ner mitt emot henne, sträckte mig efter brödet och bröt av det och gav det till henne.
"Innan far kommer, göm den!" Sa jag åt henne. Hon sträckte sig efter den med ett leende och gömde den innanför sjalen som låg över axlarna.
Jag plockade på mig en brödbit, en ostbit och en frukt innan jag började gå ut från salen. "Freja?"
Jag tittade mig om axeln mot min mor, som tuggade på brödbiten.
"Ha då roligt!" Ett dold leende kom med hennes ord som smittade av sig. Jag nickade och lämnade hennes ensam i salen och skyndade mig ut från slottet och tillbaka till stallet.
Fortsättning följer...