Flickan från Väst!

Del 12

Vägen kändes lite för mjuk och mossig och det knastrade under mina fötter när jag gick över ett par torra kvistar.
Jag andades okontrollerat, stannade och försökte samla mig. Jag fick inte bli paranoid just nu, andas och leta reda på vägen hem. Jag visste att vägen till Severinus var inte så lång och jag kom fram mycket snabbare än jag trodde. Dock sprang jag så kanske jag trodde det gick fortare, antingen det eller så inbillade jag mig. Om jag kanske skulle vända mig om och gå samma väg hem? Kanske då kunde jag komma in på rätt spår. Skogen såg sig lik överallt och det var svårt att veta exakt vart vägen hem gick. Det borde vara lättare för vägen kan inte ha hunnit förändrats på några timmar?
När jag vände mig om gick jag in i något mjukt som luktade fränt av ammoniak. Gick jag in i ett träd som männen i byn hade urinerat på? Nej ett träd är hårdare än så, det skulle göra ont att krocka med den. Jag kände över föremålet. Kläder? Snabbt slet jag bort händerna och tittade upp mot ett mörkt ansikte som blåste in i mitt ansikte när han flåsade och vinglade osäkert. Andedräkten var dränkt i alkohol, mannen var full och tycks ha följt efter mig genom byn och in i skogen. Jag svalde och backande undan. Torra grenar knäcktes under mina skor, knakade otäckt genom det mörka dunklet i skogen som var skrämmande tyst, inte ens en uggla hoade, än mindre en mus gjorde ett ljud ifrån sig, endast mina fötter förde ljud med sig när jag backade ytterligare ett steg från vem det än nu var. Han såg otroligt stor ut, nästan som en jätte. Min rygg tog emot ett träd som hindrade min väg från honom. Mannen tog ett steg mot mig och krympte till tre personen. Mannen framför, som jag gick in i, och två män bakom honom, något mindre i storleken, men det gjorde inte dom mindre skrämmande.
"Jag tror du är skyldig mig en tillfredsställelse? Men med extra moms?"

Min flyktväg tillbaka till byn var blockerad av tre män och den enda vägen härifrån var in genom skogen, bort från byn och människorna. Jag hade satt mig själv i en allvarligt situation som jag nu inte visste hur jag skulle ta mig ur. Bröstkorgen sänktes och höjdes i samband med min oregelbundna andning, rädslan steg upp till hjärtat och hjärnan. Om jag någonsin haft en mardröm jag aldrig ville uppleva, levde jag i den nu, att tänkas att detta skulle hända var en del av den och en av dom värsta.
Jag svalde och gjorde ett tappert försök till att springa runt trädet och in mot skogen, men en av männen måste ha läst mina tankar och hann blockera vägen. Det kändes som jag sprang in i en hård väg och klantigt nog tappade jag balansen över den ojämna skogsmarken och satte mig pladask på rumpan, vilket inte alls kändes optimalt just nu.
Någon av männen grabbade tag om mina överarmar, ställde mig upp för att sen kasta ner mig på mage, vända mig på rygg för att göra det lättare för dom.
Trots att jag försökte kämpa för att slå mig fri kände jag mig slagen, dom hade ett övertag om mig och det var omöjligt att ta mig fri från sex händer som tvingade mig djupt ner i skogens mossa. Någon av männen ställde på mina handleder, bojade fast dom med deras tyngd. Det kändes som dom skulle knäckas av vilken sekund som helst. Jag kämpade mot tårarna som tog över, men ingen kunde se hur panikslagen och rädd jag var, männen hade bara en sak att fullborda och det var mig och min oskuldsfullhet.
Jag öppnade munnen för att ropa på hjälp när en vass spets från en kniv låg under min haka och spetsen sved mot den känsliga huden.
"Inte ett ord nu hora!" Andedräkten av alkohol och lukten av urin fastande i näsgångarna och det kändes som om stanken frätte bort näshåren. Mannens ihärdiga händer klämde och kände över mina lår, midjan och bröst. Jag försökte igen att slita mig loss men ju mer jag kämpade desto hårdare tyngdes mina handleder ner.
När tunikan slets upp och hans smutsiga händer rörde vid min nakna hud, visste jag att det fanns inget jag kunde göra.

Nej, det kunde inte sluta så här! Vad som än händer så vet jag inte om det är slutet heller eller om den kommer fortsätta. Jag gjorde ett försök med att lyfta benen och sparka mot den större mannen men den tredje mannen tvingade ner mina ben och ställde sig på dom. Jag låg nu på den mossiga marken, fasthållen av två större män medan den tredje gjorde ivriga försök med att lirka av sig byxorna.
Hur jag än försökte blev tyngden över handlederna värre och det kändes som om något skulle brista.
Trots att knivens ed låg och skavde upp ett litet sår under hakan, öppnade jag munnen och släppte ut ett skrik. Men som bara varade i någon sekund innan jag kände hur en fot for över ansiktet. Det dunkade otäckt och en varm värme spred sig över kinden. Ett otäckt ringande i öronen stängde ut alla andra ljud omkring mig, det enda jag kände var hur mannen ovanpå mig hade nästan lyckats med vad han ville och jag kände hur han slet sönder mina byxor.
Men plötsligt stannade upp och tyngden på mina handleder lättade.
"Tar du ett steg längre är framtiden barnlös för dig!" En annan röst hade kommit från ingenstans. Svärdets klinga blinkade till när den låg över halsen på mannen över mig, han satte sig upp med händerna över huvudet och flyttade sig bort från mig och jag tog min chans att slita på mig mina trasiga byxor och ta mig till säkerhet, vart det nu var säkert att stå?
"Äh kom igen, lite kul måste vi få ha!" Sa mannen uppjagat och hostade till.
Någon tog tag om mina handleder och drog mig intill honom. Han doftade i alla fall inte sprit eller urin, han hade en mer välbekant doft, en doft av hö och nybakat bröd?
"Det roliga är över nu, bege er hem och stanna där, om ni nu är rädda om era liv!" Rösten var stark och dominerade, ingen tanke på rädsla fanns i rösten. Han var ensam mot tre våldsmän men backade inte undan från dem, utan stod kvar med svärdet mot mannens hals med mig beskyddande i sin famn.
Fortsättning följer...