Flickan från Väst!

Del 7

"Malvina?" Sa jag när jag för andra gången idag stod framför min spegel, nu klädd i en lång ljusblå klänning. Den var helt sydd i silvriga trådar och hade ett vitt tunnare tyg utanpå det blåa tyget under och såklart en vit underkjol. Över mina axlar hade jag en vit nästintill genomskinlig sjal. Mitt blonda hår satt uppsatt i en flätad knut mitt på huvudet. Jag såg så elegant ut men vantrivdes. Klä upp mig vid speciella tillfällen som oftast var varje dag. Jag kände mig som ett missfoster, ett påfund av Gud att alla måste se på mig. Jag gillade inte alls uppmärksamheten.
"Ja My Lady?"
"Finns det inte på något sätt att jag kan slippa detta?" Jag tittade bedjande på henne. Hon hade påsar under ögonen och såg alldeles utsliten ut, trots det avfyrade hon ett leende.
"Jag önskar jag kunde säga Ja, men denna middagen är viktig för er far så jag tror ni inte kan smita ifrån detta?" Sa hon medan hon letade fram ett par handskar. Jag skakade på huvudet åt dom. Jag ville inte skylla mina händer, jag var fånge nog som det vet i den här känningen, som stramade hemskt åt om i midjan.
"Vet ni vem som är gästen?" Malvina skakade på huvudet.
"Er far talar aldrig om för oss vem gästerna är!"
"Nej, han talar aldrig om det för mig heller!" Sa jag dystert. Flickan i spegeln såg så främmande. Rosa kinder, stora blåa ögon och läpparna var smala med en tjock underläpp. Flickan såg inte ut som ett barn, hon var klädd som en kvinna och kunde inte tolkas som något annat.
"Jag hoppas detta inte är vad jag fasar för!" Viskade jag lågt. Malvina svarade mig inte utan förblev tyst medan jag pratade för mig själv.
Det knackade lätt på dörren och dörren gled långsamt upp. Nicolas trädde in i rummet.
"My Lady, er far och mor väntar på er vid entréhallen!"
"Jag kommer!" Nicolas stod kvar vid dörren.
"Du kan gå nu!"
"Tyvärr, er far bad mig eskortera dig till honom!" Sa han lugnt utan att se mig i ögonen. Vårt bråk från tidigare idag var fortfarande färskt för oss båda och nu när vi skulle gå tillbaka tillsammans- blev situationen ännu mer pinsam.

Pinsamt var det rätta ordet. Vägen till entréhallen kändes som en evighet. Långsamt rörde vi oss igenom slottet och dess avlånga och kalla korridorer. Jag gick bakom Nicolas. Svärdet i hans bälte var det enda som förde ljud med sig. Vad är det tänkt jag ska säga i en sådant här situation? Ska han eller jag be om ursäkt?
Vi kom fram till den sista dörren som skulle leda oss till trapporna ner till entréhallen när han stannade framför den stora dörren. Stod där med ryggen mot mig.
"Jag vill att du ska veta att jag vill be om ursäkt för det som skedde innan idag!" Hörde jag han säga lågt, nästan så han viskade det, tvingade fram sin ursäkt.
"Det var inte rätt mig att kalla er för ett barn, när jag nu ser på dig att du är mer än en kvinna!"
"Jag tror vi ska ta det där samtalet en annan dag!" Avbröt jag honom direkt, om allt kändes pinsamt innan blev det bara värre. Jag stod här i en hall med mina föräldrar bortom dörren, med en soldat som ber om förlåtelse för hans själviska agerande.
Nicolas nickade och öppnade dörren och lät mig passera och gick mer för trapporna där mina föräldrar väntade. Min mor stod snett bakom min far. Hon bar en klänning i lika fin blå färg som min, men en aning mörkare med tillhörande svart sjal.
Hon log när jag ställde mig bredvid henne.
Min far tittade sig över axeln mot med och log, ett leende jag inte kunde tolka om den var äkta eller falsk. Jag fick svårt att se in i hans ögon för att kunna se sanningen bakom leendet.
Ljudet av hovslag hördes utanför porten som stannade av och efterföljdes av en rustning som rasslade till.
Porten öppnades och in, med hjälmen under armen, kommer en man i skinnade rustning, svart hår och med klara blåa ögon. Han ler när han ser min far och skiner upp ju närmare han kom in i slottet.
Inte först porten bakom honom stängdes släpper han ner hjälmen på golvet och slår armarna om min far.
"Alltid lika angenämt att komma på besök så här sent, farbror! Jag är ledsen att jag är sen!" Mannen och min far håller en armslängd ifrån varandra, ser på varandra med slående leenden, tills han sliter blicken från min far för stunden och möter mina.

"Du brukar väl aldrig vara sen?" Sa min far bryskt.
"Jag fick rädda en fattig by flicka från att falla till sitt öde!" Sa mannen, som tydligen är min kusin, med en axelryckning innan han mötte mina ögon med viss finurlighet.
Min far tittade bort mot mig och min mor som fortfarande väntade snällt.
"Evert, detta är min fru Heidi!" Evert tog min mors smala hand och kysste översidan av handen.
"Och detta är min dotter, Freja!" Evert tog min hand, något hårt var hans grepp och gjorde detsamma, kysste handen översida medan han tittade på mig med samma luriga blick.
En lång stund höll han kvar min hand i sin, smekte översidan med tummen innan han släppte den.
"Vi kanske ska bege oss in i matrummet!" Sa min far och han gick först med Evert på sin högra sida medan jag och min mor kom efter bakom dom.
"Vilken trevlig gentleman! Hans fina gest var så försiktigt!" Viskade min mor innan vi kom fram till våra platser vid matbordet som var vackert uppdukat för oss fyra.
Men att han hade en försiktigt gest kunde jag inte hålla med min mor om, det kändes fortfarande som om Everts starka hand låg över min hand. Som om han lämnat sitt märke på min hand. Jag blev ännu mer osäker på om detta möte och middag var ens menat som en återträff av en kär familjemedlem.
Fortsättning följer...