Flickan från Väst!

Del 9

Timmarna flöt på efter det! Nicolas gav upp efter några minuter med att övertyga mig att följa honom tillbaka. Men varken min mor, far eller Evert kom efter mig utan lät mig vara ifred. Även Malvina lade ingen energi på att övertala mig, alla lät mig vara ifred.
Ljudet från mina förändras sovrum var igång igen sent på kvällen och ljudet från deras sängkammare gjorde det i omöjligt för mig att sova än mindre tänka. Jag var fortfarande klädd i den blåa klänningen jag bar tidigare men lät den nu falla till golvet medan jag drog på mig en brun och sliten tunika med ett tunn rem runt midjan. Över huvudet dolde jag håret med en brun och hemsk sjal, som luktade unket, och från den öppna elden rörde jag vid det brända sotet och smetade det över ansiktet, smutsade ner mitt ansikte det med vilje.
Enda jag behövde göra nu var att smita ut från slottet.
En vakt spatserade runt utanför i hallen mellan mitt rum och mina föräldrars sovrum. Vaktade varenda liten rörelse, så även rörelsen när jag vred mer handtaget till sovrumsdörren.
"My Lady borde sova nu!" Vakten hade kommit fram till min dörr som jag bara höll öppen på glänt, lät honom inte se mitt ansikte.
"Jag är törstig och behöver vatten!"
"Ni har vatten på ert rum!"
"Ni har rätt, men det är inte färskt och har stått där hela dagen. Vill ni att jag ska bli sjuk?" Påpekade jag förfärat.
"Nej givetvis inte My Lady!" Harklade han sig osäker. "Kan ni inte be er kammarjungfru?"
"Hon sover ruset av sig och luktar konstigt!" Jag fick honom att tro mig med min ynkliga röst jag lyckades framhäva. Det tog en kort sekund innan han suckade och lämnade korridoren för att hämta mitt färska vatten.
När han stängde dörren efter sig, försvann jag ut från mitt sovrum och skyndade mig till dörren över hallen som skulle ta mig snabbaste till slottsköket och sen ut genom den stora porten.

Det var inte svårt att smita genom köket och till den stora porten vid entrén.
Under kvällarna och nätterna stod köket alltid tomt, bortsett från denna kväll då en kittel puttrade över den öppna spisen, förutom den kunde vem som helst kan röra sig fritt igenom köket utan att bli upptäckt, det svåra delen var den stora porten som vaktades av två vakter som inte släppte sin gard. Ögonen följde varenda liten rörelse i skuggorna och ingen slant förbi deras syn, än mindre jag och vakterna visste bättre än att släppa ut mig utan min fars tillåtelse.
Tur jag är väl förbered. I min hand höll jag i ett äpple jag snodde åt mig från köket. Med ett stadigt tag kastade jag den långt över räcket på våningen ovanför så det small till. Vakterna regerade direkt och tillsammans skyndade dom sig upp för trapporna och mot ljudet av äpplet som träffade väggen med en smäll.
Fort öppnade jag porten och stängde igen den innan den hann yttra ett knarrande ljud. Jag drog sjalen hårdare om mig och skyndade mig över Slottsgården, genom den trånga skogen och till den närliggande byn: Severinus byn!
En av Jorviks fattigaste samhällen och även en av dom med flest människor som låg insjunken i lepra. En hemsk hudsjukdom som ingen ville ha att göra med än mindre få fram ett botemedel för att hjälpa folket, det fanns aldrig pengar för det då min far alltid plockade in pengarna från byn som hyra varje vecka.
Ingen hade råd att bekämpa sjukdomen och den spred sig nu över byn och även utanför Severinus. Lite av den orsaken som min far aldrig lät mig besöka byn.

Jag har inte besökt byn på flera år men inget tycktes hade förändrats. Husen bestod utav av gamla och ruttna träd, som människorna innan dom kvarlevande, byggde ihop för att få tak över deras huvuden. Marken var blöt och lerig och har aldrig varit fast nog att gå på utan att leran fastnade som stora kakor under skorna och på byxorna.
Det doftade illa. En stark doft av ammoniak och avföring. Inte konstigt att lepra sjukdomen spred sig som den gjorde när ingen brydde sig om att röja upp än försöka hålla sig ren.
Men trots byns tragedi verkade det som om dom sjöng, hurrade och dansade på torget bland öppna mjöd tunnor och bjöd på en hel grillad gris. Kvinnor och män drack och skrattade, pratade över munnen på varandra för att överrösta den andra och fortsatte i samma spår tills dom hängde över varandras axlar, lyckliga och glada. Misären dom levde i stoppade inte deras hopp på ett bättre liv.
Det värmde mitt hjärta. Som jag önskade att jag kunde göra mer för dom, men jag fick nog vänta tills det var jag som satt på tronen och inte min bittra far.
Tanken till varför jag besökte byn var för att jag visste att det skulle finnas en bokhållare här som skrev sina egna böcker och hjälpte till att tolka gamla svårtolkade böcker, det var honom jag sökte och det jag hoppades på att finna i honom var en lärare som var villig att lära mig läsa. Även fast min mor brukade läsa för mig så fort hon fick chansen var det bara fantasier från hennes sida om vad som stod i boken.
Min mor kunde inte heller läsa och hon önskade att hon kunde, men hon var glad att hon fick behålla fantasin. För enligt henne, vore vi allt för trångsinta om vi inte kunde fantisera, fantisera om det omöjliga som bara existerade i våra huvuden.
Just därför ville jag lära mig läsa så jag kunde berätta historier för henne den dagen hon inte kan längre.
Fortsättning följer...