Flickan från Väst!

Del 11

"Vänta nu här Klara! Jag har inte svansat runt och plockat hem en gnoa, hon stod här när jag vaknade. Snokade igenom mina papperark!" Försvarade Hardy sig mot Klaras anklagelser.
"Jag snokade inte!" Jag höjde rösten och slet av mig sjalen. Sommarvärmen från utsidan blev allt varmare inomhus och bättre blev det inte värmen hade till hjälp av skenet från ljuset.
"Gjorde du visst! Du petade på mina papper!" Protesterade Hardy och gjorde ett tappert försök att ställa sig upp men föll tillbaka mot stolen igen då alkoholen rusade direkt till hjärnan.
Trots att irritationen kokade inom mig tittade jag på Klara som skakade på huvudet och suckade högt.
"Jag är ingen hora. Jag har kommit på grund av andra orsaker som inte är att höja glädjen hos din man!" Sa jag med en mer bestämd röst.
"Jag är här för min mors skull och vill lära mig att läsa!" Klara skrattade ironiskt.
"Lycka till tösen, men att få lära dig något från honom får du vänta länge. Jag har har frågat honom om att gifta sig med mig och än har det inte gått hela vägen in. Sen får du vänta tills i morgon när han nyktrat till!" Jag skakade ihärdigt på huvudet.
"Det måste ske i hemlighet på nätterna!" Jag var bestämt, jag kunde- nej jag kan inte smita från slottet på dagarna för att lära mig läsa.
"Varför ska jag lära upp dig?" Frågade Hardy som gett upp för länge sen att stå upp.
Jag tittade på Hardy som sträckte sig efter en metall bägare som stod på golvet och fyllde på med mer stark dricka i träkoppen.
"För jag vill för en gång skull läsa för min mor istället för att hon läser för mig!" Klara fnyste till bredvid mig och tvingade sig förbi mig i det trånga utrymmet.
"Då har du en lärare redan!" Sa hon och tog bort metallbägaren från Hardy, stoppade honom från att dricka mer. Det kändes som jag behövde vinna deras respekt för att få det jag ville.

"Min mor kan inte läsa. Hon bara gissar sig fram och skapar egna historier." Berättade jag för dom och smekte ett tomt pappersark.
"Räcker det inte med livlig fantasi?" Frågade Hardy och fick ta emot en smäll i bakhuvudet från Klara.
"Vad?"
"Hon är ju här och ber dig lära henne läsa, gör något nyttigt av ditt liv för en gång skull!" Suckade hon och slet träkoppen från honom.
Hardy suckade igen och fokuserade ögonen på mig.
"Vad heter du?"
"Vad jag heter?"
"Jag kan inte lära min elev att läsa och skriva om hon inte har ett namn!" Sa han matt och gnuggade sig runt ögonen.
Jag hade inte haft tanken på att avslöja mitt namn än mindre funderat ut ett falskt namn som jag kunde använda. Jag fundera en lång stund för både Klara och Hardy väntade på ett svar.
"Freddie, min mamma har alltid kallat mig det så länge som jag kan minnas, vad jag fick för namn innan är ett minne blott!" Ljög jag snabbt ihop, jag vet att jag och Nico hade det här samtalet innan frukosten idag.
"Freddie? Låter väldigt ovanligt för att vara ett flicknamn?" Sa Klara misstänksamt och höll träkoppen ifrån Hardys ihärdiga händer som sökte sig till den.
Jag ryckte på axlarna.
"Vad ska jag säga, jag tror min mor hellre önskade sig en son än en dotter!" Jag log skevt och skrattade inombords, min mor skulle slå mig gul och blå om hon bara visste hur jag ljög om henne.
"Men jag har ett villkor?" Hardy och Klara utbytte en blick med varandra.
"Mitt krav är att detta hålls hemligt. Alla vet vi hur farligt det är för en kvinna att lära sig läsa och skriva!" Klara nickade.
"Jag förstår hur du menar. Din hemlighet är säker med oss!" Sa hon och ställde ifrån sig koppen och böjde sig ner och hjälpte Hardy upp på rangliga ben.
Bästa jag kunde göra var att hjälpa Klara med att ta Hardy till sängen och sen bege mig hem, jag har varit borta för många timmar nu.

Jag lade tillbaka sjalen över mitt huvud och gjorde mig klar för att bege mig hemåt när Klara harklade sig ursäktande medan hon gjorde ett tappert försök med att städa upp på bordet efter Hardy.
"Jag vill be om ursäkt för förut! Det var inte rätt av mig att kalla dig för en gnoa!" Ursäktade hon sig och skrapade ner smulor på golvet.
"Ni behöver inte be om ursäkt, hade det varit jag hade jag nog reagerat likadant!" Log jag nervöst och spände till sjalen.
"Han brukar aldrig ta hem främmande folk från gatorna, han är alldeles för troende för det, troende jämt emot mig. Innan du kom hade vi bråkat om att han hade druckit sig redlös på hembränt under just denna speciella dag!" Hon skakade på huvudet av frustration och sträckte sig efter ljuset och lyfte den högre, närmare taket, så ljuset blev bättre, men hon tappade inte fokusen på det hon höll på med. Hennes hand var stadig, för trots att hon ivrigt städade och rörde sig över bordet förblev ljuset i hennes hand stilla.
"Varför berättar du det för mig?" Frågade jag bekymrat med handen lätt på dörren som vinglade till. Dörren var väldigt ranglig, med bara ett finger kunde jag lätt öppna dörren.
"Vi är inga dåliga människor!" Hon rättade upp sig och mötte mina ögon, obekymrat men beslutsam.
"Jag vet!" Log jag tillbaka och öppnade dörren när några fulla människor vinglat förbi.
"Var försiktigt där ute Freddie! Människor vet inte vad dom gör vid onyktert tillstånd, stanna inte utan fortsätt springa hem!" Jag nickade till och stängde dörren om mig. Hennes ord tog hårt på mig och jag började springa snabbt ut från byn, bort från människorna. Jag hade varit borta alldeles för länge.
Det var becksvart ute. Vägen hem var svår att se, liksom så även siluetterna av träden. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag höll på krocka in i träden.
Faktiskt tror jag att jag inte ens gick på vägen hem längre?
Fortsättningen följer...