The girl on fire

7

Förra kapitlet:
'Jag drog efter andan och åkte rakt mot killen'

På isen låg Casper helt orörlig och jag kastade mig ner på knä bredvid honom. Jag slängde av hjälmen och han kollade chockat på mig. Jag tog tag i hans hand och sjukvårdare försökte bära upp honom på en bår. Jag vände mig sedan mot killen i vårt lag och skrek åt honom.

"Ä du helt dum i huvudet eller?! Va ä ditt problem?!!"
Han kollade chockat mot mig och höll upp händerna i försvar.
"Chilla bruden" fick jag till svar.
Jag tänkte skrika tillbaka men då kände jag hur Caspers hand gled ur min och jag vände mig om. Där låg han helt medvetslös och jag försökte att väcka honom.
"snälla Casper" sa jag och skakade hans hand. Jag fick ingen reaktion och tårarna började rinna ner för kinderna på mig.

"Är det någon som vill med?" Frågade vårdpersonalen och kollade sig runt.
"Kan jag följa med?" Frågade jag hans tränare som även han kommit ut på isen.
"Vem är du?" Frågade han mig.
"Caspers kompis" sa jag och tränaren nickade till svar.

Innan jag gick ut ur rinken så vände jag mig mot killen som spelade i mitt lag.
"Vad heter du?" Frågade jag.
"Isak, Isak Nilsson" svarade han och blinkade med ögat mot mig.
"Isak, Isak Nilson, jag hatar dig" sa jag och sprang efter sjuksköterskorna med Caspers bår. Jag bad dom sedan vänta en minut så jag kunde hämta min väska och dom nickade. Jag sprang in i omklädningsrummet, hämtade mina saker och sprang ut till dom andra. När dom såg mig så bar dom iväg båren mot bilen och jag hoppade in i bilen bredvid Casper. Tårarna rann ner för kinderna på mig och jag höll hårt i hans hand.

"Hur länge har ni varit ihop?" Frågade en sjuksköterska och kollade medlidande på mig.
"Vi är inte ihop" sa jag och torkade bort tårarna "och ska jag vara ärlig så har jag bara känt honom i snart två dagar"  la jag till och hon log mot mig.
"Ni är väldigt söta tillsammans i alla fall" sa tanten med namnet Anita på sig. Till svars log jag bara.

Jag satt på en stol i väntrummet och väntade på att få komma in och heja på Casper. Jag satt med min mobil och pratade med Jonna för att få tiden att gå snabbare. Jag hade precis berättat om händelsen och hon hade skrattat ihjäl sig när jag berättade om vad jag sagt till han där Isac. Vad det roliga var, det vet jag inte, men det var Jonna vi pratade om. Den konstigaste personen i världen och med sämst humor. Precis när vi hade ett samtal om när hon skulle hälsa på så avbröts jag av en doktor som undrade om jag var anhörig till Casper. Jag svarade med ett enkelt ja och lade sedan på samtalet som jag hade med Jonna.

Jag följde efter doktorn till en dörr där det stod 125 och han nickade åt mig att gå in. Jag tryckte ner det silvriga handtaget och dörren öppnades med ett gnissel.

"Hej!" Ropade Casper så fort han såg mig och jag vinkade tillbaka. Jag hörde hur doktorn lämnade rummet och jag satte mig bredvid sängen som Casper låg i.
"Hur mår du?" Frågade jag honom försiktigt.
"Jag mår bra, jag fick åka hem nu om jag ville" sa han och log mot mig.
"Men vad väntar du på då?!" Frågade jag chockat och han reste sig direkt upp ur sängen.

"Shit vad bra du var på ishockey!" Ropade Casper när han rest sig upp.
Jag skrattade till
"Du var inte så dålig du heller"