The girl on fire

30

"Idag så kommer vi dela ut många priser" började en tant som stod på en scen längre bort.
"Vi kommer dela ut, årets hockeyspelare, årets make up artist, årets konstnär, årets lärare och till sist årets betyg i alla årskurser!" Ropade en annan tant ut och folk applåderade glatt.
"Vi får inte heller missa det viktigaste! balens kung och drottning" ropade dom ut och folk började direkt skrika av glädje. Wiiho, snälla överdriv lite mer.

Vi ställde oss i ringen igen och fortsatte att prata. Helt plötsligt kom Noah och Jonna. Fan. Dom var helt andfådda och deras hår var helt rufsiga. Är dom seriösa? Är det första dom gör när dom ses att ligga? Jonna har sjunkit så mycket i mina ögon. Hennes klänning var extremt kort och urringad. Det är bal, inte strippklubb.
"Tja" sa Noah och gjorde brohug med alla i cirkel. Som han kände sen innan då. Vad fan håller han på med? Sen när gjorde vi så?
"Hej jag är Jonna" tjöt hon och jag himlade med ögonen.
"Snälla prata normalt" sa jag och hon kollade förvånat på mig.
"Jag pratar normalt" sa hon pipiga och lekte anklagad.
"Snälla jag har fan känt dig hela mitt liv, men nu känner jag inte igen dig för fem öre" sa jag och hon kollade ner i marken.
"Nicole, detta är min normala röst, jag har alltid sett ut såhär, jag förstår inte vad du menar"
"Falska jävel" sa jag och gick direkt bort från dom andra.  Jag hörde steg bakom mig och Emils hand som tog tag i mig.
"Dansa?" Sa han och log snett mot mig.
Jag log mot honom och nickade.
"Förlåt men jag och Jonna har känner varandra sen vi var två år, vi har alltid varit med varandra. Vi sov alltid över och var med varandra varje minut på hela dygnet tills vi började på olika skolor nu. Jag har kunnat berätta allt för henne, jag har kunnat gå till henne när jag vill. Hon var som min syster. Sen tappade vi kontakten och nu är hon helt plötsligt såhär, det känns som att jag har tappat bort halva mig" sa jag och han kramade försiktigt om mig.
"Du har oss nu"
Jag nickade till svars och tryckte mig mot honom.
"Mina föräldrar dog förra året" sa jag och stoppade för att torka bort tårarna som försiktigt rann ner för mina kinder. Tur att dom bara använde vattenfast smink. Emil kollade chockat på mig.
"Jag visste inte" sa han och kramade mig ännu hårdare.
"Jonna och mina två syskon var dom ända jag träffade på ett halvår. Hon stöttade mig och förstod mig helt och hållet. Hon är nästan det ända jag har kvar sen min barndom och det svider att bli av med henne också" sa jag och jag kände Emils hand på min rygg. Vi rörde oss försiktigt i takt till musiken och hade jag inte stått och gråtit just nu så hade det varit ett perfekt ögonblick.

Efter ett tag hade jag tillslut lugnat mig och jag och Emil hade allmänt kul.
"Vet du hur sjukt fin du är Nicole?" Frågade han och jag kollade generat ner i golvet. När jag kollade upp igen så var hans blick rakt in i mina ögon men jag vek inte undan blicken.
"Du är finast Emil" han drog in mig i en kram och jag log. Fjärilarna flög runt i magen på mig, men jag kan inte vara kär, eller?

Dom andra anslöt sig till mig och Emil förutom Noah och Jonna, som tur var. Vi pratade en stund men avbröts av tanten på scen.
"Vi hade tänkt dela ut priserna för dom olika linjerna! Vi börjar med Makeup årskurs 1" hon vecklade upp et brev och fotografer tog kort under tiden. Seriöst det är en skolbal.
"Zoè Mimosa" Zoè steg upp på scen och jag mig stort, faktiskt stolt över min rumskompis.
"Den som anses vara bäst i konst årskurs 1 är" hon vecklade upp ett till brev och kollade ut över publiken.
"Nils Johannesson" jag log. Inte för att jag har en aning om vem han är men lite snäll kan man ju iallafall vara.
"Vinnaren i årskurs 1 för hockey vet jag faktiskt redan sen innan då detta aldrig hänt innan men jag kan ju veckla upp kuvertet för skojs skull. Vinnaren äääär
Nicole Grande" jag hoppade till och kollade chockat runt mig, sa hon verkligen mitt namn?! Alla i ringen jublade och jag gick chockat men glatt upp på scenen.
"Detta är faktiskt första gången som en tjej vinner priset som bästa hockeyspelaren på en årskurs!" Sa tanten och jag log. Varför inte bryta lite traditioner när man ändå håller på?
Jag gick och kramade om Nils som vunnit konst och han var väl helt okej snygg. Sedan gick jag bort mot Zoè och hon bokstavligen slängde sig in i min famn.
"Grattis syrran" tjöt hon och jag skrattade till. Syrran också.

Dom räckte över varsitt pris till oss och kameramän bad oss att ställa oss tillsammans. Jag stod i mitten och dom andra ställde sig på varsin sida om mig. För säkert tionde gången denna kvällen mig jag mot kameran och det blixtrade till. En tant kom med varsin mic till oss och det var meningen att vi skulle hålla varsin tal.
"Förlåt men jag har inte planerat någonting direkt. Jag blev sjukt chockad av detta! Men jag kunde inte gjort detta utan mina underbara kompisar" jag pekade menande mot ringen där mitt "gäng" stod och alla log mot mig.
"Inte heller utan mina underbara föräldrar" jag torkade snabbt bort tårarna på mina kinder och kollade ut över publiken.
"Och att dessutom vinna med min rumskompis gör allt ännu bättre! Tack så mycket!"

Nästa kapitel kommer imorgon! Är det bara dom på min skola som är lediga imorgon eller är ni också det? Ha en bra dag allihopa!!💓