Dotter till Två Vinnare, Två Rebeller och Härmskrikan

Kapitel 16

Vi vet inte riktigt vad vi ska göra så vi går och ställer oss bakom scenen och väntar. Jaquelin pratar oavbrutet om helt ointressanta saker, Finn verkar väldigt irriterad på henne. Själv är jag bara tyst. Jag tror att det är olika tecken på att vi alla är nervösa. Efter en stund kommer Effie fram till oss.
-1 minut, säger hon. Är ni redo?
-Ja, nu kör vi, svarar Finn.
Caesar verkar ha fått någon signal för samtidigt säger han:
-Här är de, Jaquelin Mason, Finn Odair och Willow Everdeen Mellark!

Vi går ut på scenen och fram till de tre fotöljerna under högt jubel och applåder.
-Välkomna, säger Caesar när vi har satt oss. Hur känns det att vara här?
-Det är jättekul, svarar Jaquelin.
-Har ni varit i Huvudstaden förut? Fortsätter Caesar.
-Jag har varit här en gång, för flera år sedan, säger Finn.
-Okej, ni har aldrig varit här förut, Willow och Jaquelin?
-Nej, det är första gången, svarar jag.
-Vad tycker ni hittills? Willow?
-Det är väldigt annorlunda från hemma, säger jag.
-Hur du? Frågar Caesar.
-Huvudstaden är mycket större, och så lyxig, hemma är det mycket enklare.
-Okej, Finn och Jaquelin, vad tycker ni?
-Jag älskar den, det finns så mycket att göra. Mycket mer än i 7, säger Jaquelin.
-Jag trivs bättre hemma, säger Finn. Jag gillar havet och lugnet i distrikt 4.
-Okej, säger Caesar. En eller båda av era föräldrar är ju vinnare. När fick ni veta det och hur reagerade ni? Jaquelin?
-Mamma berättade det för mig när jag var 10 tror jag. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var coolt. Att min mamma hade gjort något så häftig, fast jag blev rädd också, när jag hörde hur Panem hade sett ut.
-Ja, det var verkligen inte kul för människorna i distrikten, Willow, din tur.
-Jag fick veta det för två veckor sedan, det var i skolan. Först blev jag väldigt chockad. Sen blev jag arg för att mamma och pappa aldrig hade berättat något för mig, berättar jag.
-Anade du aldrig att någonting var annorlunda? Frågar Caesar.
-Jag vet inte, jag borde ha gjort det men det gjorde jag inte. Det var bara Rye, min lillebror som verkade ha märkt något.
-Okej, Finn, din tur.
-Efter att pappa dog innan jag föddes har väll mamma varit tvungen att berätta. Redan när jag var ganska liten visste jag en del, sen när jag var 7 år berättade mamma allting. Jag kommer ihåg att jag blev väldigt rädd. Jag grät och mamma kramade mig och hon försökte nog låta bli men jag tror att hon också grät.
-Ja, spelen och upproret var en svår tid. Det är något som aldrig får hända igen. Det tror jag att vi allesammans är överens om, säger Caesar.
-Ja men om det var så hemskt, hur kunde alla i Huvudstaden bara sitta och titta och låta det hända? Frågar Jaquelin.
-Vi förstod inte hur det var, och det ångrar vi nu. Men jag tror att Katniss och Peeta gjorde så att började förstå. Och sen under det 75 hungerspelen hände det någonting. Fler och fler protesterade och det var till stor del era föräldrars förtjänst.