Always || Larry Stylinson

27

Louis POV

Jag hörde hur vibrationerna från min ringande mobil stötte mot sängbordet. Där jag låg i sängen med henne bredvid mig tog jag snabbt upp den för att se vem det nu var som försökte ringa mig.

"Vem är det?" frågade hon med huvudet vilandes mot mitt bröst. Hennes mörka, lockiga hår låg rufsigt över axlarna hennes och den blommiga tröja hon burit igår såg jag hänga på skrivbordsstolen bortanför sängen.

"Modest" svarade jag hennes kort innan jag satte mig upp vilket fick henne att lätt flytta sig från mitt bara bröst.

"Hallå?" sade jag efter att jag dragit fingret över skärmen.

"Hej Louis. Ehm. Vi har något att berätta för dig" en kvinnlig röst hördes från andra sidan luren.

"Jaha okej, ut med det då?" jag kände hur Brianas händer lades över mina axlar och senare kände hur de lugnt började massera mig.

"Under en intervju med Harry och Niall, som avslutades för bara några minuter sedan, berättade Harry en sak. Vi är fortfarande i en stor chock här, ehm men, han berättade in princip allt, allt om erat förhållande och allt om barnet och Briana. Vi har inte häller bestämt oss för konsekvenserna av hans handling men vi kommer att återkommer om det." Jag kände hur någonting började växa sig i min mage, om det var längtan eller glädje har jag svårt att svara på. Jag ställde mig snabbt upp och slängde snabbt på mig mina kläder som låg i en hög på golvet.

"Vad är det?" frågade Briana som nu satt ensam kvar i den varma sängen.

"Ehm, du kommer nog att få reda på det snart. Wow detta kommer svämma över på sociala medier asså" sade jag snabbt, förmodligen med ett leende, då jag inte riktigt vet om jag log, jag var för upptagen med att tänka på Harry.

"Va? Vad menar du? Vad har hänt?" utan att svara på hennes fråga stormade jag ut ur rummet och sedan också ur lägenheten. Jag visste exakt vart jag skulle.

Hem. Hem till hans närhet.

Det var inte långt, bara något kvarter.

När jag tagit mig ner för alla trappor och kommit ut på gatorna sprang jag. Många blickar fick jag på mig, då jag faktiskt inte är en helt vanlig person. Människor skrek när jag sprang förbi, människor följde efter, människor blev helt till sig av glädje. Men jag brydde mig inte, allt jag kunde fokusera på var honom.