Du är speciell | M&M |

Kapitel 2

Kanske tio minuter senare öppnades ett par dörrar längre ner i en korridor och jag märkte hur nån tjej lite längre fram började gråta. Andra skrek eller jublade och trots att vi inte var fler än typ femton personer fick de gälla tjuten oss att låta som en hel folkmassa. Till sist såg jag dem. Två nästan identiska killar bortsett från frisyrerna. Båda hade rakat på sidorna men den ene hade håret i mitten spretandes och den andra hade det lite längre så han kunde sätta en toffs på hjässan. Båda såg oerhört vänliga ut och jag kunde inte få bort känslan av att jag ville lära känna dessa killar lite djupare. Teo däremot stod som förstenad och jag kunde inte låta bli att skratta åt honom. Den tvillingen med toffsen kollade åt vårar håll och höjde på ögonbrynen. Synligt förvånad, antagligen över att det för en gångs skull var nån kille där. Den andra killen tog till orda.
"Hej allesammans vad kul att ni kunde komma. Det är jag som är Martinus och det här är Marcus." Killen som tidigare kollat åt vårt håll vinkade lite. "Vi kommer bara gå runt och mingla lite och sen har ni alla VIP platser till konserten senare idag. Finns nog inte så mycket mer och tillägga." Säger Martinus och går sedan fram till den närmaste tjejen och ger henne en kram. Marcus går å andra sidan direkt fram till oss.
"Hej var det du som var Marcus?" Frågar jag och får en mörk blick från Teo som att det var den dummaste frågan nånsin.
"Japp det är jag och ni är...?"
"Alex" svarar jag samtidigt som Teo stapplar fram sitt namn och fumlar med mobilen för att ta ett foto med Marcus. De ler och tittar in i kameran tillsammans. Marcus gör sedan en ansatts för att ta ett foto med mig och jag märker att jag inte ens tagit upp min mobil. Jag skämtar bort det samtidigt som jag gräver efter min mobil. Jag är egentligen inre i behov av nått foto men jag tar ändå fram kameran. 'Kan inte ta bild för det saknas utrymme' läser jag på skärmen. Snopet stoppar jag tillbaka mobilen i fickan.
"Jag har slut på utrymme" säger jag och skrattar.
"Det händer inte särskilt ofta" säger Marcus och skrattar han med. "De flesta brukar nog kolla innan om de har utrymme innan för att undvika såna här situationer."
"Men du jag har en annan idé" säger jag och Marcus rynkar pannan.
"Vadå?"
"Jag utmanar dig i armbrytning." Jag låtsas kavla upp ärmarna. Marcus kollar förvånat på mig.
"Hur är det ett annat alternativ än ett foto?" Säger han och kollar på mig som om jag var knäpp. Vilket jag antagligen var också.
"Ingen aning men det är kul."
"Okej" säger han. "Men om jag vinner måste du vara bakgrundsdansare till en av våra låtar."
Jag tappar nästan hakan. Jag som knappt kan gå rakt fram utan att snubbla över mina egna fötter kommer defenitivt inte kunna lära mig en hel koreografi på nån timme eller två. Jag samlar mig.
"Visst" säger jag. "Men om jag vinner måste du bjuda mig på en BigMac på Donken efter konserten." Marcus skrattade bara och gick fram till närmaste bord där han satte i armbågen.
"Come an bara Alex"
För att inte vara sämre följde jag honom och tog hans hand.
"Jag ska krossa dig" sa jag och flinade.
"Dream on." Marcus vinkade till sig Martinus för att vara domare och han ställde sig och höll en hand över våra sammanflätade händer.
"Klara... Färdiga... Kör!" Martinus släppte och vi båda började ta i åt varsitt håll. Jag såg i ögonvrån hur några tjejer tog upp mobilerna och började filma. Marcus var starkare än jag trodde men inte så stark att jag inte skulle klara av honom. Jag hade ju tränat varannan dag hela sommaren och det hade sina resultat. Jag gav efter lite för att ge Marcus lite övertag men sedan, när han minst anade det, vek jag över hans arm lätt som en plätt. Överraskat kollade både han och Martinus på mig som borstade av mina händer mot varandra.
"Inte så ofta som du blir slagen av en tjej va?" Sa jag och såg hur de blev ännu mer överrumplade.
"Är du en tjej?" Martinus sa det mer som ett konstaterande än en fråga.
"Tro mig, ni är inte de första som tar fel" sa jag bara och skrattar. "Då ses vi väl på Donken efter konserten?"
"Ja" sa Marcus och skrattade. "Vi gör väl det."