Du är speciell | M&M |

Kapitel 20

Efter lunchen hade vi ett långt avbrott då jag passade på att vara med Marcus och Martinus. Teo hade undvikit mig hela förmiddagen. Direkt efter frukosten hade vi haft ett ispass och vårt lag hade fått ett omklädningsrum tilldelat till sig. Självklart delade jag omklädningsrum med killarna som alltid och när vi kommit in granskade Teo noggrant vart jag satte mig och satte sig sedan i motsatta änden av rummet. Det var inte likt honom. Vi bråkade aldrig. Även på själva ispasset ville han inte passa till mig och på fysen efteråt höll han sig borta. Jag ångrade att jag inte sagt något till honom om Marcus och Martinus och jag saknade honom något otroligt. Bara en förmiddag borta från min bästa vän var olidlig. Han hatade mig, förlåt, ogillade mig starkt. Och självklart satt vi inte tillsammans på lunchen heller. Det var skönt att få vara med Marcus och Martinus nu när jag vart ensam så länge.

Vi stod i mitten av fotbollsplanen och passade en boll emellan oss. Vi snackade och hade det allmänt trevligt. Jag kunde fortfarande inte tro det. Turen att vi hade hamnat på rätt plats vid rätt tidpunkt. Hur stor är liksom chansen att du träffar dina två norska vänner på en idrottsplats i svenska Dalarna. Men det inträffade och jag var halvt glad att det hände och halvt inte. Om det inte hade inträffat hade jag fortfarande vart vän med Teo och han skulle aldrig få reda på att jag ljugit för honom. Men nu när det hände fick jag tillfälle att träffa mina två distans kompisar som jag annars inte skulle träffat på hur länge som helst. Marcus passar bollen till mig.
"Den där killen från imorse" började han.
"Mm..." Mumlade jag för att han skulle fortsätta.
"Jag kände igen honom. Vem var han?"
"Teo" svarade jag. "Det var han som jag kom med till er fanträff."
"Justedt, jag minns honom nu" utbrast Martinus. "Så han visste vilka vi var?"
"Ja" svarade jag. Jag ville inte gärna berätta om min miss som gjort att vi inte pratade. De skulle inte förstå varför jag undanhöll sanningen. Inte ens jag gjorde det. Efter ytterligare en stund med bollen gick Martinus för att en annan vän ropade på honom. Marcus och jag blev ensamma kvar.
"När är ditt nästa ispass?" Var det första han frågade.
"Direkt efter pausen" svarade jag.
"Jag skulle gärna komma och kolla på när du äger ut grabbarna i ditt lag." Han kollade på mig för mitt samtycke.
"Förvänta dig inte för mycket bara" sa jag och skrattade lätt.
"Så jag får alltså se när du spelar?" Han var märkbart förvånad.
"Vem skulle stoppa dig?" Svarade jag. Han skrattade.
"Sant" sa han.

Vi fortsatte snacka länge. Bollen som rullade mellan oss brydde vi oss inte det minsta om längre. Det var bara orden som hade betydelse. Vi skrattade och det var skönt att få rensa allt sedan den jobbiga förmiddagen men efter en alldeles för kort stund hörde jag hur Felix, min rumskamrat, ropade att det var dags att samlas. Jag passade bollen en sista gång till Marcus.
"Vi ses väl sen antar jag?" Sa jag till honom.
"Kan du ge dig på" han log hemlighetsfullt när jag vände och började gå efter Felix.

Samlingen var helt enkelt i omklädningsrummet och gick mest ut på att ledarna sa till oss att börja byta om. Jag öppnade min trunk och började den inlärda rutinen för alla skydden. När jag till sist snört på mig skridskorna tog jag klubban och gick i förväg ut i ishallen. Ismaskinen spolade fortfarande isen så jag satte mig i båset tillsammans med några andra killar som också blivit klara snabbt.
"Hej." En välbekant röst fick mig att vända mig om. Marcus kom gåendes med händerna nerkörda i fickan för att hålla värmen. Han slog sig ner på den kalla träbänken bredvid mig. Nu när jag hade hela min utrustning på mig kände jag mig lite större än honom. Han såg mycket mindre ut genom gallret.
"Hej" svarade jag. "Har inte du träning snart?"
"Vill du bli av med mig så fort" sa han och skrattade. Jag skrattade jag med. Det var inte tänkt på det sättet.
"Min träning börjar inte förrän om en stund. Jag har i alla fall tid över till att se bär du spelar" sa han för att besvara min fråga.
"Vart har du gjort av Martinus då?" Fortsatte jag.
"Han är nere vid vattnet och badar." Det fanns en liten brygga som även tillhörde idrottsplatsen hade jag upptäckt på förmiddagen. Jag och några killar hade sagt att vi skulle ta ett kvällsdopp senare men just nu kände jag mig inte så sugen på det. Jag hängde hellre med Marcus.
"Okej" svarade jag kort. Ismaskinen var klar med isen och höll på att köra ut från planen. Jag reste mig.
"Som sagt, förvänta dig inte för mycket" sa jag innan jag tog av mig skridskorna och gled ut på planen.

Mina skridskor var dåligt slipade märkte jag med en gång men det fanns ingenting att göra åt det. Om jag skulle be någon att slipa dem nu skulle halva passet gå så jag fick nöja mig med att bryna. Det var ju inte de bästa förutsättningarna för att imponera på Marcus heller. När Teo sedan kom ut på isen ägnade han så klart inte en blick åt mig men han verkade rätt så nervös till min förvåning. Fast egentligen var det nog inte så konstigt eftersom att hans idol satt på läktaren och kollade på. Jag vinkade till Marcus inmana jag började åka runt och trixa med bollen. Tränarna blåste i visselpipan och bi samlades i mitten av planen. Vi skulle börja med lite skridskoteknik sa det och avsluta med match. Tyvärr hann inte Marcus se någonting utav matchen utan försvann en stund in i skridskoåkningen. Teo verkade också märkt det och slappnade av en del.

Efter träningen tog jag helt enkelt mina dusch grejer i handen och gick till det domaromklädningsrummet som jag blivit tilldelat endast för att jag skulle få en egen dusch. Jag tog inte särskilt lång tid på mig och när jag återigen kom tillbaka till vårt omklädningsrum var det många av killarna som fortfarande stod och duschade. Jag kollade ner som alltid. Det var alltid så här det gick till. Killarna duschade, jag såg till att inte kolla och alla var glada och nöjda. Jag var bara in för att lämna mina grejer och gick sedan ut i den friska luften för att vänta in mina kamrater där. Jag tig upp min mobil och började kolla Instagram som vanligt.
"Hej." Jag vände mig om mot Marcus som stod lutad över min axel för att se ner i min mobil.
"Du var duktig" sa han.
"Jag hade oslipade skridskor" sa jag bara för att undvika att behöva svara på berömmet.
"Om du körde så där bra med dålig slipning så kan jag inte vänta på att få se hur snabbt du åker med bra slipning." Jag slog till honom på axeln.
"Lägg av." Han skrattade bara.
"Nästan bättre än mig till och med" sa han.
"Men du har ju aldrig stått på några skridskor" försvarade jag mig med.
"Visserligen" sa han. "Men jag brukar ju var bäst på allting. Även sånt som jag aldrig testat förut. Och jag är säker på att jag skulle äga ut dig på skridskor också om jag någon gång skulle utmana dig."
"Dream on" sa jag och skrattade
"Come an du bara Alex" svarade Marcus mig och höjde på ena ögonbrynet. Jag slog till hans axel igen och skakade på huvudet samtidigt som jag fånlog.

Äntligen en ny uppdatering! Ik! Sry så här får ni 1200 ord bara för att ni alla har varit så tålmodiga.<3