Du är speciell | M&M |

Kapitel 29

Jag blev som tur var inte sist ut på isen i alla fall vilket jag var stolt över. Bara näst sist men jag tror oavsett att jag aldrig bytt om så snabbt.

Med slipade skridskor gled jag för sista gången på lägret ut på isen. Vant skenade jag iväg efter en ensam puck och började trixa och ha mig fram tills dess att tränarna blåste i visselpipan för att vi skulle samlas i mitten.

Vi körde match hela ispasset vilket ingen blev särskilt besviken över. Jag gjorde några mål och assister och då ismaskinen till sist tutade på oss för att kliva av isen var jag mycket nöjd med min insatts.

För sista gången tog jag mina dusch grejer och gick till det lilla domarrummet för att duscha. Tiden hade gått så fort men det hade hänt så mycket. Allt drama med Teo och allt... vad det nu var, med Marcus och snart skulle vi hem. När vi packat klart allting skulle vi bara sätta oss på bussen och bege oss hem igen. Marcus och Martinus skulle vara lika långt bort från mig som de alltid varit och vi skulle bara hålla kontakten bakom skärmar. Jag försökte få det varma vattnet som silade ner för min kropp att skölja bort alla tankarna. Det funkade inte. Det skulle mycket mer än vatten till innan jag skulle sluta tänka på Marcus.

Varför är det bara Marcus som snurrar i mitt huvud numera?

Mina lagkamrater var i full gång med att packa ner allt på deras platser i sina trunkar bör jag kom tillbaka. Jag följde deras exempel och började packa ner alla mina utspridda saker i den stora rymliga bagen. Jag hade mitt system för hur allt skulle ligga för att ta så lite plats som möjligt. Det satt i ryggmärgen.

Jag blev snabbt klar och bar ut den tunga väskan till de andras som stod i en stor klunga ute på grusplanen. Busschauffören och några av våra tränare höll på att bära väskor för fullt till det stora bagageutrymmet under bussen. Sovgrejerna var även dem färdiga för att lastas på. Vi var helt enkelt färdiga för avfärd. Eller alla utom jag. Jag gick fram till Daniel.
"Jag måste vara säga hejdå till några vänner innan vi ger oss av."
"Okej" svarade han och slängde ett getöga på sin klocka. "Men låt det gå fort."

Jag började springa bort mot fotbollsplanen där jag visste att Marcus och Martinus troligen borde vara. Sist vi sågs skulle de ju ha träning. Bär jag kom fram till den timma fotbollsplanen insåg jag däremot att den borde varit slut för ett tag sedan. Tänk Alex. Då borde de vara logiskt att det var i omklädningsrummet.

Jag började återigen jogga, men den här gången mot en av de små röda husen som Marcus en gång pekat ut för mig som deras omklädningsrum. Bär jag närmade mig såg jag ett någorlunda bekant ansikte stå utanför dörren till den lilla baracken.
"Ville!" Ropade jag. Det var han som öppnat för mig kvällen innan då jag gick till Marcus och Martinus stuga.
Han kollade upp.
"Hej" svarade han ointresserat.
"Vet du var Marcus och Martinus är?" Jag stannade framför honom och flåsade lätt.
"Ha de är där inne och duschar. Vill du att jag hälsar dem något?"
Attans.
"Kan du kolla om någon är klar?"
Han suckade högljutt.
"Okej."
"Tack" sa jag och jag menade det verkligen. Jag ville inte åka härifrån utan att säga hejdå.
Ville försvann in och efter en alldeles för lång stund öppnades dörren igen. En blöt Marcus stack ut huvudet och sprang ut på gruset nät han fick syn på mig. Han var endast iklädd en handduk runt midjan och hela han droppade fortfarande. Hela överkroppen var bar. Inte för att jag brydde mig inte. Eller, kanske lite. Vi omfamnade varandra och jag tänkte bort våtan mot min tröja.
"Ska ni åka nu?" Frågade Marcus när vi till sist släppt.
Jag nickade kort.
"Vart är Martinus?"
"Han var i duschen."
"Var inte du det?"
"Jo men han ville inte gå ut utan kläder men han hälsar." Jag log åt meningen.
"Men du gick gärna ut utan klädet eller?"
"Om det innebar att jag skulle få träffa dig en sista gång så ja." Han lyfte sin hand till min och flätade ihop våra fingrar.
"Jag kommer sakna dig" sa jag.
"Jag kommer sakna dig med."
Det fanns så mycket osagt och så lite tid. Jag skulle aldrig hinna fråga om allt som jag hade i mitt huvud så jag lät det vara. Vi stod istället tysta. Vi stod tysta en lång stund.
"Jag måste nog gå nu" sa jag till sist motvilligt. "De väntar nog på mig."
Marcus kramade min hand lite hårdare.
"Okej" sa han till sist. "Ju kommer ses igen va?" Han kollade desperat in i mina ögon.
"Självklart" svarade jag och han sken upp i ett brett leende.
"Bra." Han lutade dig fram och innan jag visste ordet av satt hans läppar på min kind. Det var precis som inatt fast nu kunde jag verkligen kalla det för en puss. När han återigen gick bak med huvudet såg han belåten och upprymd ut. Jag själv var så överrumplad att jag måste sätt helt borta ut men inuti skrek jag. Varför? Det var ju bara en vänlig gest.
"Hejdå Alex" sa Marcus och släppte min hand.
"Hejdå Mackan" sa jag och vände mig om en sista gång för att återigen gå bort till bussen som stod och väntade.

Klippte mig som Marcus idag!