Du är speciell | M&M |

Kapitel 31

Det plingade på och jag sprang ner och öppnade för Teo. Jag hade precis bjudit över honom för att hänga lite och han hade inte sagt nej. Det hade gått några veckor nu sedan lägret och Teo hade som tur var kommit över hela Marcus-och-Martinus-grejen sedan länge. Nu var allt som vanligt igen. Marcus och jag höll kontakten så klart och pratade med varandra i telefon minst en gång om dagen. En gång hade till och med Teo varit med när vi Facetimeade. Det var skönt att jag äntligen kunde hänga med mina två bästa kompisar utan drama.

"Hej" sa jag till Teo och gjorde ett tecken för att få honom att följa med mig upp för trappan.
Han slängde av sig sina skor och var snabbt på väg upp efter mig.
"Har vi några läxor som vi borde göra?" Frågade han när vi kommit upp till mitt rum.
"I sådana fall har jag förträngt dem" svarade jag som brett ut mig på sängen med mobilen i högsta hugg. Teo kom och satte sig på sängkanten. Jag började skrolla igenom Instagram och gillade nästan alla bilder utan att ägna några vidare funderingar över vad det var. Någonting som hela tiden återkom var däremot mina två norska vänners ansikten för att jag följde en hel del fanpages till dem. Egentligen var det som att folk skulle ha en fanpage till Teo och jag log åt tanken. Jag kollade upp på honom och fortsatte flina. Han kände min blick och kollade även han på mig.
"Vad ler du åt?" Frågade han och jag såg hur jag smittade honom att även han börja le.
"Jag tänkte bara på hur det skulle vara om du hade en fanpage."
Han lutade sig tillbaka.
"Du tänkte på Marcus och Martinus eller hur?" Jag nickade kort. "Har de blivit hackade förresten?"
Mitt goda humör försvann genast.
"Vadå hackade?" Jag satte mig upp.
"Ja de blockar folk och disslikear en massa foton." Det lät jätte konstigt. Det var inget som mina kompisar skulle göra i vanliga fall. Jag bestämde mig för att skicka iväg en snap till Marcus för att kolla för säkerhets skull. Jag tog en selfie med sned mun och skrev 'Är ni hackade?:/'. Han svarade snabbt.
'Nej vadå då?' Även han hade tagit en selfie med sned mun.
'Ni blockar tydligen en massa på insta.' Jag väntade spänt på svaret.
"Jag ringer dig' skrev han och kort där efter gick min ringsignal igång. Teo kollade upp och jag svarade och satte på högtalare.
"Hej, du Alex. Vi har inte blockar några!" Han var rakt på sak.
"Jag har inte sagt något." Försvarade jag mig själv. "Det var Teo som sa till mig."
"Är han där?" Frågade Marcus.
"Ja" sa Teo och tog till orda. "Jag har sett på en massa fanpages hur folk säger att de blivit blockade. Är det ni eller är det bara någon bugg?"
"Jag skulle inte tro att det var en bugg när så pass många råkade ut för det" svarade han från andra sidan. "Men om någon skulle hackat oss borde jag märkt det." Jag nickade instämmande men sedan kom jag på att han inte såg mig.
"Sant" sa jag istället. "Om det inte var någon skicklig person." Jag skrattade lätt åt min expertisa röst.
"Jag får kolla upp det där med pappa och Jon senare" sa Marcus. Vi blev tysta.
"Vad har du gjort idag då?" Det var nog den stelaste icebreakern någonsin vilket fick Marcus att skratta.
"Skola" svarade han. "Som alla andra dagar. Och ni då?"
"Skola" härmade Jag. "Som alla andra dagar."
"Vad kommer ni göra på höstlovet då?" Det var Teo som tog ordet nu. Jag slog ut med armarna.
"Har du redan glömt bort det?" Han kollade oförstående på mig. "Jag talade om för dig så sent som igår att jag ska åka till Trofors och hälsa på Marcus och Martinus." Teo slog sig för pannan.
"Det hade jag helt glömt bort men nu när du säger det så." Jag hörde Marcus skratta från andra sidan linjen.
"Okej, men jag måste nog lägga på nu" sa Marcus ursäktande.
"Okej" sa jag aningen besviken. "Saknar dig."
"Saknar dig också."
"Vi ses snart."
"Vi ses snart" sa Marcus och la på. Vi brukade alltid avsluta så. Det hade bara blivit på det viset att vi sa våra inlärda repliker och sen var det tillåtet att lägga på.

Jag satt nu kvar med mobilen i handen och ett fånigt flin på läpparna. Teo lutade sig återigen tillbaka.
"När ska du erkänna det?" Frågade han. Jag vaknade till lite.
"Erkänna vad?"
"Att du gillar honom?" Jag protesterade inte konstigt nog mot hans påstående utan log bara bredare.
"Det lär nog dröja ett tag till i alla fall."

Detta kapitlet tillägnar jag alla er där ute som råkat ut för den här de-har-blockat-mig-tragedin. Jag finns här för er om ni behöver prata... *torkar en ensam tår**suck*