Du är speciell | M&M |

Kapitel 19

"Upp och hoppa allihopa!" Vår tränare Daniel stormade in i rummet. "Morgon promenad om fem minuter."
Jag drog täcket tätare kring mig.
"Det gäller dig med Alex" sa han och drog ner mitt täcke till fotändan. Jag kollade runt i rummet. Teo och de andra killarna var redan på benen.
"Godmorgon Alex" sa Felix som sovit över mig i samma våningssäng. "Sovit gott." Han retades bara så jag gav honom en sur blick och gick för att göra mig i ordning.

Fem minuter senare samlades vi på grusplanen utanför vårt lilla hus som jag nu såg var mer som en barack. Jag passade på att se mig omkring. Igår hade jag inte sett någonting då mörkret var så kompakt men nu var det bara morgondimman som gjorde allt lite grumligt. Det fanns flera likadana hus som det som vi sov i. Antagligen för andra lag som är här tänkte jag. Det fanns en stor fotbollsplan med löparbana och längdhoppsgrop. En bit bort såg jag även ishallen. Den var ganska imponerande. Den såg nyrenoverad ut och jag kunde ge mig på att den var minst lika välmående på insidan som på utsidan. Jag kunde inte så några andra lag som var ute nu. Men det är ju klart, klockan var väldigt tidigt.

Tränarna började gå och vi andra följde efter under tystnad. Alla var för trötta för att orka påbörja något samtal. Idrottsplatsen låg vid ett litet villa område som vi strövade runt i ett tag. Morgonluften var sval och fuktig och fick mig att vakna till liv igen. Vi brukade göra såna här promenader på de flesta lägren jag var på. Det fungerade ju.

När vi kom tillbaka till Idrottsområdet hade morgon dimman skingrat sig och solen hade till och med kommit över trädtopparna. Nu såg jag även hur några fotbollskillar, som jag inte sett innan, trixade ute på fotbollsplanen. De hade blåa tröjor på sig och var runt ett tiotal. Mitt lag började gå mot huset med en matsal där vi skulle bli serverade frukost. På vägen var vi tvungna att gå väldigt nära gänget med fotbollsspelare. En av dem kollade åt vårt håll och jag blev genast stum. Hur var det möjligt? Han såg lika förvånad ut som jag kände mig men brast sedan ut i ett brett leende. Ett fint leende. Ett saknat leende. Marcus började springa mot mig och jag gjorde det samma helt överväldigad. Vi krockade och slog armarna om varandra.
"Vad gör du här?" Viskade han i mitt öra.
"Jag kan gå om du inte vill ha mig" skämtade jag och han kramade mig ännu hårdare.
"Nej jag vill ha dig här" sa han. "Gå inte." Jag kände hur ytterligare två armar slöts om mig bakifrån.
"Hej Alex" sa en välbekant röst.
"Hej Martinus" svarade jag och släppte taget för att kunna se de båda killarna samtidigt.
"Hur kommer det sig att ni är här?" Frågade jag sedan.
"Jag kan gå om du inte vill ha mig" härmade Marcus mig och log. Jag log tillbaka och vände mig sedan till Martinus för att se om jag fick något bättre svar från honom.
"Vi är på fotbollsläger" sa han kortfattat.
"Och jag är på hockeyläger" lade jag till. "Men hur kommer det sig att vi inte kommit på innan att vi skulle till samma ställe."
"Ingen frågade den andra antar jag" sa Marcus för att klargöra det som egentligen var uppenbart.
"Alex!" Det var Teo. Honom hade jag helt glömt bort. Jag vände mig om och såg hur han stod och väntade på mig där jag lämnat gruppen. De andra var redan försvunna och hade antagligen fortsatt till frukosten. Sedan slog det mig. Teo vet ingenting om att jag träffat Marcus och Martinus sedan vi var på McDonalds. Det måste se jätte konstigt ut nu när jag kramar om dom som om vi känt varandra hela livet. Dessutom hade jag pratat om dem igår på bussen som "de där" vilket helt motsatte det jag precis gjort. Jag satt verkligen i klistret.
"Jag måste gå nu" sa jag motvilligt. Marcus såg Teo och förstod vinken.
"Okej" sa han. "Men vi ses senare va? Och jag vill se dig åka skridskor." Jag skrattade lätt och gav han och Martinus ytterligare varsin kram innan jag långsamt började gå bort mot Teo. Han stod med armarna korsade över bröstet men jag kunde inte läsa hans ansiktsuttryck. Jag stannade strax framför honom. Vad skulle jag säga?
"Vilka var det där?" Frågade han. Han sa det på ett sådant sätt att det skulle kunna gälla vilken situation som helst men jag visste att han redan visste svaret. Det var trots allt han som var det riktiga fanet av dem. Inte en chans att han hade missat att det var dem jag pratat med.
"Marcus och Martinus" svarade jag uppriktigt och svalde hårt. Hur skulle han reagera?
"Och hur känner du dem?" Gav han som följdfråga. Det var nu det gällde.
"Vi fortsatte att prata över internet efter det att jag träffat dem på Donken." Det var i alla fall en del av sanningen. Jag nämnde däremot inte att Marcus varit hemma hos mig och att jag också varit hos dem i Norge över en helg. Teo nickade kort. Han trodde mig inte det såg jag men utan att ställa några fler frågor vände han sig om och började gå mot matsalen. Jag borde nöjt mig här men jag kände mig skyldig att förklara mig.
"Teo" sa jag och började gå efter honom. Jag satte en hand på hans axel för att vända honom mot mig igen.
"Rör mig inte!" Utbrast han. Förskräckt drog jag tillbaka handen. "Du visste hela tiden att jag gillade dem och ville lära känna dem men ändå gick du bakom ryggen på mig. Du kunde ju åtminstone nämnt att ni fortfarande höll kontakten utan att ge ut några personuppgifter. Det hade inte gjort någon skada. Men istället håller du det för sig själv och se hur bra det blev." Jag står som förstummad. Jag har ingenting att säga. Han har rätt. Jag hade egentligen ingen vettig anledning till varför jag skulle hålla det hemligt att jag fortsatte träffa dem. Jag hade helt enkelt bara varit otroligt egoistisk och velat ha dem för mig själv.

När jag inte sa någonting vände sig bara Teo om igen och började gå mot frukosten. Jag följde efter men på avstånd. Han ville inte vara med mig. Väl inne i matsalen plockade jag åt mig lite gurksmörgåsar och yoghurt och satte på en bricka. Det var långt ifrån fem stjärnigt men det funkade. Teo hade med flit satt sig vid ett redan överfullt bord för att jag inte skulle kunna sitta där. Jag förstod hur han kände sig. Sviken. Jag tog min bricka och satte mig vid några andra killar som snällt tog emot mig. Jag sneglade då och då bort mot Teo men han hade bestämt sig för att jag inte existerade. Detta läger som jag sett fram emot något så otroligt hade jag sabbat redan innan första dagens frukost. Men jag hade ju i alla fall mina två norska vänner.

And it was at that moment he knew... He'd fucked up.