Du är speciell | M&M |

Kapitel 1

Svetten rann ner längs min panna och fick min blonda kortklippta hår att klibba fast i pannan där jag sprang längs vägen. Det var en del i mitt tränings program som alla i mitt hockey lag skulle göra varannan dag hela sommaren för att hålla igång då is hallarna inte var tillgängliga. Jag brukar oftast träna tillsammans med min bästa vän Teo men inte idag. Han hade bättre för sig. Han var nämligen hemma för att höra sig i ordning för sitt "livs största möte" enligt han själv och jag skulle tydligen följa med. Direkt efter lunch skulle vi träffas för att få möta några killar jämngamla med oss kallade Marcus och Martinus. För någon månad sen hade Teo vunnit en tävling likt några andra och priset var de  få ta med sig en person och träffa tvillingarna innan en av deras konserter. Teo hade alltså valt mig för att följa med av nån anledning. Själv hade jag innan aldrig hört talas om dem och därför hade jag nu medan jag sprang en av deras låtar i öronen. Jag tänkte att om jag ändå skulle träffa dem om några timmar var det ju lika bra att jag åtminstone hört några av deras låtar. Mina fötter trampade i takt med basen när jag sprang upp på vår uppfart. Jag stannade lite för att hämta andan och gick sedan in för att duscha och äta lunch. Medan jag tryckte i mig de mikrovärmda köttbullarna skickade jag ett snabbt meddelande till Teo om att jag skulle bli lite sen. Jag satte på mig mina knäshorts och en svart pösig T-shirt utan tryck för att sedan rusa ner till busstationen och slänga mig på första bästa buss. Jag tog ett dubbelsäte och lutade huvudet mot rutan. Luften i bussen var kvav och jag ångrade genast att jag valde färgen svart att ha på mig en sån här dag. När jag klev av bussen var jag lika svettig som innan jag duschade. Jag kutade bort mot Teos och min bestämda mötesplats. Redan på håll såg jag hur han vankade nervöst fram och tillbaka.
"Sorry asså glömde helt bort tiden" sa jag andfått när jag kom fram. Teo hade på sig en vit T-shirt med Marcus och Martinus på och i handen höll han sin mobil med ett av tvillingarnas skal.
"Vi går skynda oss nu så kanske vi inte kommer så långt efter de andra" sa han bara och började springa bort mot ett hus som jag gissade var där vi skulle träffa de andra. Trots att jag redan var helt slut var jag tvungen att springa ikapp honom.
"Stressa inte upp dig bara. Det är ju egentligen ingen stor grej" flåsade jag. "Jag menar, de är ju bara människor de med."
Teo tvärstannade.
"Ja bara gudomliga, enastående, perfekta, magnifika, snygga, fantastiska människor menar du väl?"
Jag bara himlade med ögonen och fortsatte springa.

Vi kom in i en stor entré och i mitten stod en mindre klunga med barn i olika åldrar som vi anslöt oss till. Alla var tjejer märkte vi sen men det var kanske inte så konstigt. En kraftigt byggd man sa åt oss att vänta lite till och sen skulle killarna komma. Jag märkte hur Teo vid min sida blev spändare ju längre tid det gick och han kramade bara hårdare och hårdare om sin mobil.
"Chilla lite" sa jag bara och log. "Sen när blev du sån här?"
Han gav mig en sur blick.
"Håll bara käften Alex och förresten, kan du göra mig en tjänst också?"
"Vadå?"
"Gör oss inte till åtlöje."