Du är speciell | M&M |

Kapitel 28

Efter lunch kände jag mig som tur var aningen piggare i alla fall. Jag ville ju inte sova bort de sista timmarnas hade med Marcus och Martinus.
Vi stod därför samlade alla tre i klädda joggingkläder redo att ta en springtur tillsammans vilket kanske egentligen inte var den bästa aktiviteten då vi, som sagt, just stor lunch, men det var åtminstone något att hitta på. Himlen var gråmulen och jag kände hur kall jag blev om benen då jag stod still. Jag hade nämligen bara ett par tränings shorts på mig nertill. Upptill var jag mer ordentligt klädd med en träningsdräkt och vindjacka.
"Är vi redo?" Frågade jag mina två vänner. Marcus hade precis rest sig från marken då han knutit skorna och Martinus och jag stod och trampade på stället. Jag ville desperat iväg då jag var i behov av att få upp värmen.
"Vart är de blåa shortsen?" Frågade Martinus utan förvarning. Vad snackade han om? Jag kollade ner på tränings shortsen som satt på mina ben. De var de gråa paret jag hade. Då mindes jag. Bär jag hade Skypat med Marcus och Martinus då jag packade hade jag lagt ner de blåa shortsen men jag hade sedan ändrat mig och bytt till de gråa.
"Jag sa ju att du skulle ta de gråa" sa Marcus belåtet och började jogga bort på grusplanen. Jag hängde på min malliga vän och lika så Martinus.

När vi sprang och zickzackade mellan alla villorna kändes det befriande. Allt drama som utspelat sig under helgen rann liksom av mig. Allt som hänt med Teo kändes avlägset där jag sprang emellan de båda tvillingarna. Jag lyckades även hålla borta tankarna från Marcus lite. Men bara lite. Hans toffs guppade gulligt på toppen av hans huvud när vi stormade fram. Varför lade jag ens märke till det. Den där killen gör mig galen. Allt som hände under natten kändes även som på en helt annan planet. Däremot ville jag inte att det skulle vara på en annan planet för den natten ville jag minnas så länge som möjligt.

Jag lyckades hålla jämna steg med de båda pojkarna vilket jag tror att de själva blev lite förvånade över. Jag själv, som har alldeles för bra självförtroende på vissa fronter, hade inte ens funderat över att det kunde bli ett problem. Jag var ju van vid att träna på samma sätt som killarna i mitt lag.

När vi till sist återigen kom in på idrottsplatsens område hade vi varit ute ett bra tag. Jag stannade på grusplanen för att sätta händerna på knäna och hämta andan. Marcus satte sig däremot ner i det smutsiga gruset och föll bakåt av utmattning. Martinus ställde sig till min förvåning och stretchade med en gång. Hur kunde han? Jag var näst med att följa hans exempel och Marcus hoppade på då även han fått ner pulsen. Jag var inte vig. Inte det minsta och jag borde därför stretcha mycket oftare. Jag känner bara oftast inte för det så det blir inte av. Mina tränare talar alltid om för oss hur viktigt det är så man inte sträcker sig eller skadar några muskler men dessa samtal har tyvärr aldrig haft verkan på mig. Men jag har å andra sidan aldrig skadat mig heller.

Nu var ju en annan sak då både Marcus och Martinus stod och tänjde på alla möjliga ställen. Jag ville ju inte vara sämre liksom.

Ett sista ispass skulle vi ha innan vi skulle bege oss hem. Detta sammanföll däremot med en av killarnas fotbollsträningar och ingen av dem kunde därför kolla på mig i ishallen. Jag kunde ju inte komma och se dem heller för den delen.

Jag gick direkt till omklädningsrummet då jag sagt hejdå till tvillingarna. Till min förskräckt var mina lagkamrater redan halvt ombytta när jag kom. Jag låg så mycket efter. Tränaren Daniel kom med besvikna steg gåendes mot mig.
"Vart har du varit? Du missade hela genomgången." Han kollade ner på mig.
"Jag var och värmde upp." Det var ju typ sant men han ignorerade min ursäkt oavsett.
"Skynda dig och byta om nu. Du har tio minuter på dig."

Min pappa köpte med sig läfsor hem från Norge idag så jag är en väldigt lycklig person just nu!