Du är speciell | M&M |

Kapitel 11

Äntligen kunde jag ramla ner i soffan och dra filten över mig. Marcus ställde fram popcornskålen och Martinus fixade framme vid TV:n med några kablar så vi skulle få igång filmen. Vi hade hållet på hur länge som helst med att poppa popcorn och diskutera vad vi skulle se. Martinus och jag hade sett de allra flesta bra skräckfilmer men till sist hade vi hittat en som verkade okej och som var ny för alla tre.
Jag lutade mig mot armstödet på ena sidan av soffan och slängde upp benen så jag halvt låg ner. Jag lutade huvudet bakåt och blundade. Jag var trött men det skulle definitivt inte få förstöra vår kväll intalade jag mig själv.
"Men vart ska jag sitta nu då?" Utbrast Martinus som tydligen blivit klar med TV:n och nu stod nere vid mina fötter.
Jag skrattade och tog ner mina fötter igen.
"Vi får nog plats båda två."
Martinus kröp upp mot andra ryggstödet och vi satte oss för att vänta på Marcus. Han hade gått iväg utan att jag märkt det.
När han kom till baka gav han oss varsin menande blick.
"Ni kunde inte ha sparat minsta lilla decimeter av soffan till mig alltså?" Martinus skakade på huvudet och jag gjorde detsamma men makade lite på mig så han kunde klämma sig in i mitten.
"Lova att inte skrika då högt att grannarna undrar när du blir rädd" sa jag till Marcus precis då Martinus skulle sätta på.
Marcus svarade mig inte utan kastade sig istället över mig för att försöka sickla mig. Jag spände mig däremot så pass att han inte fick ur mig ett endaste litet pip.
"Försök du bara" sa jag då han gett upp och istället lagt sig i mitt knä.
Martinus satte på filmen och vi började kolla. Den var inte särskilt läskig till min stora besvikelse men Marcus verkade inte hålla med. Jag log lite varje gång han blundade eller flämtade till då det blev minsta lilla ruggigt. Martinus verkade också finna det roande.
Det kändes som att vi suttit i åratal och tittat trots att vi bara kommit halvvägs. Precis som förra gången jag såg på en film med Marcus blev jag uttråkad. Och precis som förra gången kände jag för att börja leka med hans hår. Hans huvud låg i mitt knä med en toffs högst upp som bara väntade på att jag skulle ta bort den. Jag drog långsamt ut den svarta snodden och satte den runt handleden bredvid den som satt där sedan innan. Sedan började jag rulla slingor mellan fingrarna, fram och tillbaka, vilket gav en lugnande effekt på mig. Jag kände att Marcus, som innan varit uppskrämd, nu slappnade av lite. Martinus gav oss någon blick men sa inget. Efter en stund blev mina rörelser lugnare och till sist vilade jag båda händerna uppe på hans huvud. Jag kände hur han log åt den absurda ställningen och tog istället tag i mina händer för att lägga dem ner längs hans axlar så jag halvt höll om honom. Själv resulterade förändringen i att han låg med korade armar över bröstet och höll i vardera av mina händer samtidigt som han lutade med ryggen mot min mage. Det var mysigt. Då vi satt där uppkrupna glömde jag totalt bort filmen. Marcus också verkade det som för jag såg inte att han blev rädd någon gång. Efter en stund kände jag hur mina händer började fukta sig. Jag försökte ignorera det så gott jag kunde men efter en stund blev jag så obekväm att jag började lirka loss mina händer från Marcus. Han satte sig halvt upp och vände sig om för att med blicken fråga om allt var okej. Jag log mot honom samtidigt som jag ursäktande torkade av mina händer på T-shirten. Han, som hade halkat ner en bit, passade därmed på att sätta sig längre upp så vi kom närmre varandra. När jag torkat mina händer så gott det gick lade jag dem runt hans midja och han flätade ihop dem med sina på framsidan. Martinus höjde återigen ögonbrynen åt oss men vi ignorerade honom. Han fick tro vad han ville. Filmen tog slut alldeles för fort och när TV-skärmen till sist blev svart gjorde Marcus fortfarande ingen ansatts till att resa sig från mig. Martinus satt i andra änden av soffan med armarna korsade över bröstet och betraktade oss. Vi sade inget på en lång stund. Jag ville inte att jag någonsin skulle behöva resa mig igen. Till sist bröt Martinus tystnaden.
"Klockan börjar bli mycket" sa han och gav väggklocka en snabb blick. Jag gjorde detsamma. Den visade bara elva. "Jag börjar i varje fall bli trött så jag tror jag går och lägger mig."
"Kan du inte vara uppe lite till" bedjande jag då han gjorde en ansatts till att resa sig. "Det här är ju min sista kväll här. Och vem vet när vi kommer göra om det här igen?"
Han ställde sig upp.
"Ni kan ju vara uppe lite till men jag går till sängs." Han började gå mot trappan men hejdade sig. "Och jag tror att jag sover i min egna säng inatt. Den där extrasängen var inge bekväm" lade han till och lämnade sedan Marcus och mig ensamma kvar. Det blev tyst. Jag hade fortfarande mina armar runt honom och våra händer satt samman. Ingen av oss ville röra sig det minsta lilla. Jag ville inte vara den som rörde sig först men efter en stund var jag tvungen då min ena fot höll på att somna.
"Min for somnar" viskade jag i Marcus öra. Han log och satte sig upp för att låta mig komma på fötter och börja gå runt soffbordet i försök att väcka den. Han följde mig med blicken.
"Vad vill du hitta på nu då?" Frågade han. Min blick rörde sig mot X-Boxet under TV:n.
"Slå dig i FIFA" svarade jag och damp återigen ner i soffan med varsin kontroll i handen.
"Har du kört FIFA innan?" Frågade han och tog emot sin kontroll.
"Jag är bäst på FIFA" utbrast jag och satte på X-Boxet.
Jag ljög inte. Jag slog Teo i FIFA hela tiden och han i sin tur ägde altid ut sina kompisar. I alla fall enligt han själv.
"Kära Alex" började han. "Jag tror nog att du måste lära dig grammatik. Bara en person kan vara bäst och nu råkar det vara så att jag är bäst så du kan inte vara bäst." Jag skrattade åt honom.
"Vi får väl se, Mackan."

En liten update bara. Hoppas alla mår bra och allt sådant! Själv är jag snuvig men det gör ju inget för grabbarna har kommit ut med en ny musikvideo! Yay!!