Du är speciell | M&M |

Kapitel 5

Dagen efter regnade det igen. Det var som att himmelen hade öppnat sig och vattnet bara vällde ner. Stuprännorna var översvämmade och bilarna körde genom stora vattenpölar.
'Antar att det inte blir nån fotboll idag?' Skickade jag till Marcus.
'Nej men du kanske vill hitta på nått annat?' Svarade han på chatten några minuter senare.
'Visst vad vill du göra?'
'Kan vi inte bara hänga?' Frågade han.
'Visst' svarade jag samtidigt som jag försökte gå igenom alla ställen man kunde vara på då det ösregnade. Jag kom inte på någon ungdomsgård i närheten som var öppen så det ända alternativen var hemma hos mig eller på killarnas hotellrum. Då trodde att det nog skulle vara roligare hos mig.
'Vill ni komma hem till mig? Minns ni var jag pekade ut mitt hus igår?'
'Ja det var väl det ljusblåa?'
'Japp'
'Men Martinus är sjuk idag så det blir nog bara vi om det går bra?'
'Funkar utmärkt!' Svarade jag men innerst inne blev jag lite nervös för att det skulle bli stelt. Vi hade trots allt bara känt varandra i två dagar och det kändes lite konstigt att bjuda hem någon den på den tredje. Men bara lite. Jag hade klickat bra med båda tvillingarna och det kändes som att vi hade jämnt varandra längre.
'Toppen jag kan jag komma kring fyra? Har lite att göra.'
'Super!' Svarade jag och lade ner mobilen.

Dagen segade sig fram och klockan värkande stå helt stilla. Jag fördrev tiden med att kolla om på en serie och lade mig sedan ner för att läsa. Lunchen blev mycket enkel. Jag nöjde mig med att koka lite nudlar med smörgås skinka då jag inte var särskilt bra på matlagning. Strax efter fyra hörde jag hur det plingade på vår dörr.
"Jag öppnar!" ropade jag ner i hallen så mamma inte skulle få för sig att gå dit men för sent. När jag kom ner stod redan Marcus och mamma och hälsade på varandra.
"Hej" sa jag till Marcus och släpade upp honom mot mitt rum innan mamma gjorde nått dumt.
"Sorry för det där" sa jag när jag stängde dörren bakom oss.
"Det är lugnt" sa han samtidigt som han var i full gång med att utforska mitt rum. Det fanns egentligen inte så mycket att se. En mörkblå melerad tapet, min säng med ett svart överkast, ett skrivbord med en dator i ena hörnet, en liten fåtölj med en golvlampa där jag brukade sitta och läsa och en liten TV med ett X-Box som jag nästan aldrig använde. Marcus slog sig ner i min fåtölj och tog upp min bok som jag lämnat uppslagen på sitsen.
"Gör dig hemmastadd du" sa jag sarkastiskt samtidigt som jag själv bredde ut mig på sängen.
"'De utvalda- Monstrets dotter'" citerade han titeln. "Kan det bli mer cliché?"
"Den är faktiskt bra jag svär!" Sa jag och började förklara handlingen.
"Låter rätt så bra" sa han när jag var klar. "Om den kommer ut som film lovar jag att jag ska se den."
"Men det är ju inte samma sak som att läsa den" insisterade jag.
"Men jag kommer totalt förstöra min image om jag börjar läsa" sa han och skrattade.
"Vilken image?" Jag skrattade också.
"Den som jag byggt upp under fyra år nu."
"Jag kan lova dig att du skulle nog bara få fler tjejer som hängde efter dig om du tog tiden och läste en bok" sa jag och satte mig upp lutad mot väggen.
"Kanske det." Marcus gick och satte sig på min säng han med. "Men jag tycker inte att jag borde slösa min dyrbara tid på nått så simpelt som en bok. Jag har bättre saker för mig."
"Som vadå?"
"Fotboll."
Jag skrattade.
"Då har du säkert inte heller tid för att slå mig i vänd-tia?"
"Jag har alltid tid för revansch sen senast" sa han och skrattade. Jag tog fram en gammal kortlek ur min skrivbordslåda. Vi satt på sängen ett bra tag och spelade innan Marcus la kortleken åt sidan.
"Kan vi inte se nån film?" Sa han.
"Visst, vad vill du se?" Frågade jag.
"Vad som helst utom nån skräckfilm."
Jag skrattade.
"Jag förstår inte vilken image du pratade om tidigare." Jag vek mig dubbel av skratt och Marcus gjorde likadant.
"Jag kan erkänna att den har sina brister" sa han medan han kippade efter luft.
Till sist bestämde vi oss för att se en slumpartad actionfilm. Jag satte mig i huvudändan med huvudkudden lutad mot väggen och Marcus la sitt huvud i mitt knä. Filmen började men handlingen var väldigt otydlig så jag hav ganska snart upp att försöka hänga med. Istället tog jag ut den svarta toffsen ur Marcus hår och satte den runt min egna handled. Jag började snurra det blonda håret mellan fingrarna. Marcus verkade inte ha något emot det utan, tvärtemot, slappnade nästan av lite. Jag tyckte bättre om det utsläppt konstaterade jag.
Filmen tog slut nästan utan att jag märkte det och vi låg kvar på sängen en stund efteråt. Tysta. Men det var inte en stel tystnad utan bara mysigt att känna hur Marcus hår slingrade sig runt mina fingrar. Han blundade. Lugnet avbröts av att Marcus telefon ringde. Han satte sig ute för att svara.
"Hej behövde du ringa just nu?" Sa han surt. Jag hörde Martinus avlägsna röst.
"Pappa vill att du kommer hem nu så du kan äta middag med oss."
"Okej okej, jag kommer."
"Är Alex där?" Hör jag Martinus fråga. Marcus kollar på mig.
"Ja hon är här. Jag sätter på högtalare." Han tog ner mobilen från örat och gjorde så vi båda hörde Martinus.
"Hej Martinus" sa jag bara.
"Hej Ale..." Han avbröts av en hostattack.
"Så går det när man sjunger för mycket" skämtade jag och fick Marcus att skratta.
"Inte ett dugg kul" hörde jag Martinus skrovliga röst säga. "Vi har en konsert imorgon och jag vet inte hur vi ska lösa det faktum att jag inte kan sjunga."
Jag såg hur Marcus bet sig i underläppen.
"Jag orkar inte ta det via telefon" sa han. "Om vi lägger på nu kan vi snacka om det vid maten med pappa och Jon också."
"Okej" sa Martinus. "Men kom så fort du kan. Vi väntar på dig." De lade på.
"Vem är Jon?" Frågade jag Marcus när vi var på väg ner till bottenvåningen.
"Vår maneger."
Jag skrattade smått.
"Han kan nog inte blivit särskilt glad över Martinus hals" sa jag.
"Nej det tror jag inte" sa Marcus och smålog. Vi kramades hejdå innan han försvann ut i duggregnet med ett litet paraply och jag blev kvar ensam. På väg uppför trappan kände jag hur något dinglade kring min handled. Marcus toffs. Jag smålog och fortsatte uppåt.