Du är speciell | M&M |

Kapitel 25

"Hej" sa Marcus när han kom in i ljuset från en av strålkastarna.
"Hej."
"Vad ville du?"
"Inget speciellt." Jag log.
"Varför bad du mig komma då?" Han tog ett steg närmare mig. Han var inte sur. Han log han också.
"Jag ville bara vara med dig men du får gå och lägga dig igen om du hellre vill det." Nu var det min tur att kliva framåt. Det var bara någon meter emellan oss nu. Om ens det.
"Nej då. Jag är hellre ute med dig hela natten än att gå tillbaka in till den där snark-kören." Han skrattade lätt. Hans bruna ögon blänkte fint i ljuset från lamporna ovanför oss.
"Okej" sa jag och kollade ner i marken för att dölja att jag rodnade. Jag skämdes över min iakttagning. "Har du något förslag på vad vi kan göra då?" Frågade jag för att vi inte skulle bli tysta.
"Kan vi inte bara ta en promenad?" Jag nickade till svar och Marcus sträckte till min förvåning ut sin arm och tog min hand. Jag blev alldeles till mig men jag lät honom hålla kvar. Vi började gå. Inte åt något speciellt håll eller så utan bara gå. Direkt när vi kom bort från den upplysta fotbollsplanen blev det kolsvart. Jag såg knappt vart jag satte fötterna och blev genast tacksam över Marcus stadiga grepp. Jag kramade hans hand lite hårdare. Jag ville inte att han skulle släppa. Ingen av oss sa någonting på en lång stund.

Till sist kom vi ner till bryggan där jag tidigare samma dag hade badat. Vi satte oss, genom en tyst överenskommelse, på en av bänkarna och jag blickade ut över vattnet. Jag hade ingen klocka men den var uppskattningsvis strax efter midnatt. Vattnet låg spegelblankt och månens starka sken kastade ett spöklikt sken över skogen på andra sidan den lilla sjön. Inte en rörelse någonstans. Det var vackert. Marcus satt och kollade ner på våra hopflätade händer.
"Är det inte jobbigt att vara känd?" Jag visste att jag hade frågat honom om det innan men jag kände att jag behövde det igen. Det dröjde en stund innan han svarade. Som om han tänkte efter riktigt noga.
"Jo" svarade han till sist. "Det är jobbigt men det är också fantastiskt. Jag har fått uppleva så otroligt mycket men å andra sidan vet jag att jag aldrig kommer få ett liv som kan jämföras med någon annan i min ålders."
Jag tänkte igenom det han sagt.
"Jag skulle inte vilja vara känd" sa jag sedan.
Han kollade upp på mig. Nu såg hans ögon nästan svarta ut i den dåliga belysningen. Två hål som jag kunde förlora mig i vilken sekund som helst.
"Varför?" Frågade han.
"Jag har allt jag behöver." Jag lutade mitt huvud mot hans axel och blundade, sög in allt. Gud vad jag skulle sakna den här killen då vi återigen måste skiljas imorgon.

Kylan kom snabbt ikapp oss. Daggen slöt sig runt mig och fick mig att huttra trots Marcus varma arm tunt mina axlar. Jag hade totalt tappat tidsuppfattningen och det kunde lika gärna ha gått en kvart som tre timmar. Marcus märkte i vart fall att jag frös.
"Är du kall?" Frågade han. Jag nickade lätt.
"Vi borde kanske gå och lägga oss." Jag nickade återigen och vi ställde oss upp i sync. Nu var jag faktiskt trött och jag fick kämpa för att hålla mig vaken den sista biten upp till min stuga.

Marcus följde med mig ända till fönstret.
"Jag tror jag behöver lite hjälp upp" log jag. Fönstret var uppe vid min haka och jag skulle omöjligt ta mig upp på egen hand så osmidig som jag var.
"Okej" sa Marcus. "Men först måste jag få säga godnatt."
"Okej" sa jag. Jag stod säkert med mungiporna vid öronen vid det här laget. Det skulle inte förvåna mig. Marcus drog in mig i en kram.
"Godnatt" viskade han i mitt öra. Sedan lutade han sig och vidrörde min kind med sina läppar. Det var knappt att jag kände det och det var inte ens på den nivån att man kunde kalla det en puss. Det var bara en lätt beröring. Trots det fick det mig att rysa.
"Godnatt" viskade jag tillbaka.

Därefter satte sig min vän ner på huk så jag skulle Linn sätta foten på hans knä. Jag tog spjärn och hävde mig upp på fönsterbrädet. Försiktigt för att inte väcka någon av de i rummet innanför. Jag puttade upp fönstret som jag varsamt lämnat lite öppet och hoppade ljudlöst ner på golvet där inne. Jag kollade ner bakom mig där Marcus fortfarande stod och kollade efter mig.
"Vi ses imorgon Mackan" viskade jag, tillräckligt högt för att han skulle höra men ändå så att ingen av de sovande killarna skulle vakna.
"Vi ses imorgon Alex" viskade han till mig.
Leendes stängde jag återigen fönstret och satte på hasparna.

Har spräckt glaset på min mobil för första gången idag hehe