Du är speciell | M&M |

Kapitel 6

Mamma väckte mig genom att dra upp mina persienner så solljuset strömmade in innanför mina stängda ögonlock.
"Mamma jag vill sova" klagade jag och begravde huvudet i kudden. "Jag har ju inga tider att passa."
"Jasså. Men var det int idag som Teo och du skulle spela minigolf med hans familj?" Hon sa det som en påminnelse mer än en fråga.
"Shit!" Jag satte mig spikrakt upp. Genast klarvaken med blicken vänd mor min väggklocka. Det var en halvtimme kvar tills då jag hade bestämt att träffa Teo. Jag skyndade att duscha och klä på mig för att sedan slänga i mig frukosten. Med en halväten macka i handen och oknutna skor rusade jag ut för att mötas av Teo.
"Du är sen" var hans enda kommentar.
"Sorry jag försov mig" svarade jag och vi började gå ner mot busshållplatsen.
"Varför har du inte hört av dig sen konserten? Vi brukar ju ses jätte ofta." Han kollade misstänksamt på mig och jag insåg att sanningen skulle låta dum men sa den ändå.
"Jag har hängt med Marcus och Martinus." För vissa andra hade det låtit som ett artistnamn men för mig var det som att uttala vilket av mina kompisars namn som helst.
Teos haka föll i alla fall ner i asfalten.
"Va? Varför har du inte sagt någonting?"
"Jag vet inte. Kändes inte så viktigt."
"För dig nej. Men jag hade flippat ut om det var jag. Kunde du inte fråga mig om jag kunde hänga på. Det finns andra som också vill hänga med kändisar."
"Jag hänger inte med dem för att de är kändisar!" Teo kollade förskräckt på mig och till min räddning plingade min mobil till just då. Jag drog upp den ur fickan och kollade displayen. När man talar om trollen! Det var Marcus som hade chattat.
'Undrade bara om du ville hänga med backstage på konserten vi har idag. Den börjar om två timmar så du bör skynda dig!'
Två timmar. Jag skulle omöjligt hinna då jag lovat att spela minigolf och det skulle bli svårt att slingra sig
"Vem var det?" Jag väcks ur mina tankar. Jag kände inte för att starta ett nytt gräl, Teo skulle ju antagligen inte uppskatta att jag chattade med Marcus, så jag sa bara att det var mamma. Han kollade på mig skeptiskt men sa inget. Till Marcus skickade jag bara ett kort 'Vi får se om jag hinner'.

Jag kunde inte koncentrera mig på
minigolfen och var sämst av alla.
"Inte din turdag idag inte" skrattade Teos pappa Björn då jag återigen missade ett jätteläge. Men jag kunde inte hjälpa det. Allt jag kunde tänka på var hur minuterna tickade förbi. Tänk om Marcus och Martinus väntade på mig. Jag hade ingen som helst täckning vid golfbanan och kunde därför inte skicka något meddelande via Snapchat. Det var så dumt att vi inte bytt nummer än. De båda måste förstås tro att jag hade totalt dissat dem och inte ens brydde mig om att skicka nått meddelande med en förklaring till varför jag inte dök upp. Ångest var det jag hade. Jag bet mig i underläppen och snurrade nervöst på Marcus toffs som jag fortfarande hade på mig.
Teo verkade förstå att något var på tok men till min lättnad frågade han inte.

När vi äntligen gick för att äta lunch visste jag att deras konsert nu var i full gång. Vi satte oss vid ett litet snabbmatsställe och tog varsina hamburgare. Teos mamma och pappa frågade ut mig om mitt sommarlov. Jag svarade så artigt som möjligt samtidigt som jag hela tiden sneglade ner på mitt armbandsur. När alla äntligen ätit upp tog vi våra saker och reste oss.
"Vi kanske ska börja dra oss hemåt" föreslog Teos mamma.
"Låter bra" svarade jag nonchalant men inuti skrek jag 'Äntligen!' Teo såg däremot inte lika glad ut.
"Kan vi inte köra en runda till?" Frågade han.
"Ja" instämde Björn. "Nu när vi ändå är här och klockan är ju inte så mycket. Vi har ju ingen tid att passa." Sedan bänder han sig till mig. "Om inte du, Alex har något emot det?"
"Nej" sa jag och kände hur det lilla hoppet om att träffa Marcus och Martinus idag också skrumpnade ihop. "Jag har inte heller nån tid att passa." 'Längre' lade jag till i mitt huvud mesans vi återigen gick bort mot golfbanorna.

När jag äntligen kom hem, flera timmar efteråt, rusade jag upp på mitt rum samtidigt som jag kände hur meddelandena rullade in då jag återigen fick Wi-Fi. Jag slängde mig på sängen och läste snabbt igenom det Marcus hade skrivit.
'Du borde nog skynda dig nu'
'Vart är du?'
'Hallå, Alex, är du där?'
'Vi måste gå på scenen nu men skriv om du kommer under så kan vi träffas efter'
'Det är slut nu. Vad kul att du sååå gärna ville träffas!'
'Wow vilken bra vän du var då! Är du död eller?!'
Jag kände hur paniken kom krypande. Han hatade mig. Jag kollade på klockan och skickade iväg ett snabbt meddelande innan jag rusade nerför trapporna.
'Kommer förklara allt bara du möter mig vid fotbollsplanen om en kvart'
'Ok' var det ända jag fick som svar.
Klockan var strax efter fem då jag kom fram och det dröjde inte länge innan jag såg ett välbekant ansikte komma gåendes över fotbollsplanen. Marcus stannade några meter framför mig och gav mig en blick som sa 'Vad har du att säga till ditt försvar?'
"Jag var med Teo och hans familj." Jag bet mig i underläppen. Ingen bra början.
"Okej. Så det är din ursäkt till varför du missade hela vår konsert." Han lät arg. "Och du hörde inte ens av dig. Jag som trodde du skulle komma. Jag gick och hoppades att du skulle komma."
"Förlåt men det var bestämt sen innan och jag tänkte att jag behövde spendera tid med Teo då jag varit med er de senaste dagarna. Jag skulle hört av mig men det fanns ingen täckning." Allt flög bara ur mig på en och samma gång. Jag hade åtminstone förväntat mig någon typ av reaktion från Marcus men han bara stod där.
"Vet du en sak?" Sa han till sist.
"Nej." Jag kollade nyfiket upp då jag hörde att tonfallet lättat.
"Jag får egentligen inte vara här." Han tog ett steg närmare mig. "Jag borde packa. Vårat flyg går klockan nio ikväll."
Jag föll rakt ner i ett svart hål. Jag hade totalt glömt bort att de bodde någon annan stans än här. Jag fick inte ut ett ord. Om jag bara hade tänkt på det tidigare så hade jag kunnat spendera deras sista dag här med dem men istället spelade jag minigolf som jag kunnat göra så många andra dagar. Tystnaden låg över oss.
"Säg något då." Marcus lät desperat på rösten. Jag tog ett steg närmare så jag kunde lägga armarna runt hans hals.
"Förlåt" var det ända jag sa men det räckte. Marcus kramade om mig han med.
"Jag kommer sakna dig." Viskade han.
"Vi får se till och hålla kontakten."
"Mm."
"Du får hälsa till Martinus från mig." Jag kände hur Marcus genast stelnade till lite. Som att han tyckte att hans bror inte skulle bli inblandad i vår konversation. Men Martinus var ju också min vän så det är ju klart att jag vill att han hälsar till honom också. Marcus släppte mig i varje fall.
"Det ska jag."
"Och en sak till innan du åker."
"Aa."
"Vi måste byta nummer så vi slipper vara beroende av internet nästa gång vi vill nå varandra." Jag såg hur han log.
"Okej."

Jag följde med Marcus hela vägen tillbaka till hotellet. Precis utanför kom jag på någonting.
"Justedt, jag tror du glömde något hos mig igår." Jag dinglade med tofsen framför näsan på honom. Han skrattade.
"Behåll den du. Som ett löfte för att vi måste ses igen."
Jag satte tillbaka den på handleden.
"Om du säger det så." Jag log.