A Nice Game

0.9 - Ska man spela så ska man göra det bra

[Marcus]

Jag hade fått henne att le. När tjejen ler har man henne nästan. Då är hon fångad som i en liten lina. Ett rep som dom omöjligt kan slingra sig ur.

Med det breda flinet lämnar jag långsamt det igen tråkiga klassrummet.
Okej, jag la ner tid på de där jävla dokumenten. Men ska man spela spelet får man spela bra.

Jag drar fram min intrasslande hörlurar som jag haft i fickan och försöker få de tusen knutarna att magiskt försvinna (FEEL U BADBOYMACCI) Vilket seriöst är omöjligt.
Tillslut lyckas jag och kopplar snabbt in dom i min guldiga iPhone 7.
Precis när jag satt i ena hör jag ett skrik och ett slag. Det kommer från korridoren bredvid den jag ska ha matte i.

Jag ser mig om två gånger innan jag snabbt svänger in i den gula, lite avskilda korridoren. Först ser jag inget. Sen runt hörnet tornar de upp sig som statyer. De sparkar och spottar på något. Långsamt lunkar jag ditt och kontrollerar noga mitt ansikte. Jag kan inte visa rädsla. Såklart inte. Jag är Marcus! Skolans coolaste kille.

"Hva skjer?" Hummar jag mot henne.
Jag stoppar händerna i fickorna och nickar mot den lilla blåslagna högen som jag så väl känner igen.

"Vi har lektion" Ler hon och biter sig lite i läppen medan hon oskyldigt ser på mig.

"Jaha" nickar jag.

Kom på något! Något måste få dem. Och speciellt henne att gå. Jag drar efter andan innan jag öppnar munnen för att prata.

"men hun er ikke verdt tiden din" säger jag och drar fram en cigarett samtidigt som jag öppnar fönstret.

"Kanske det. Du har nog rätt. Se you" skrattar hon innan henne gäng snabbt följer efter henne när hon höftvickande går därifrån.

Så fort de glidit runt hörnet skyndar jag mig fram mot Linneas livlösa kropp.
Hennes ansikte är fullt av blåmärken och blodet droppar ner på det gråa stengolvet från hennes näsa. Hennes jeans har blivit uppslitna vid vaden och hennes solbrända armar har jack efter höga klackar som skurit in i henne.

Försiktigt för att inte skada henne bär jag henne mellan mina armar mot den lilla toaletten jag vet finns i slutet av den här korridoren. Hon är fortfarande medvetslös och jag ökar stegen.

Jag bryr mig inte. Nej hon är bara en liten loser. Men jag kan inge lämna henne där. Blödandes och medvetslös. Då hade jag varit sjuk.

Jag suckar lättat när jag ser den grå dörren som leder till toaletterna. Efter lite trix så får jag upp dörren och skyndar in med henne.
Jag stänger snabbt dörren. Sedan lutar jag henne sittandes mot väggen medan jag breder ut min jacka på det kalla stengolvet.
Jag lägger henne försiktigt ner innan jag blöter några pappersbitar i iskallt vatten. Försiktigt pressar jag dem mot hennes panna. Jag har hört att sånt här hjälper.

Medan de blöta bitarna ligger på hennes huvud baddar jag försiktigt hennes näsa och armar. Det blir en liten hög utav blodiga papper på golvet.

När jag sitter som bäst och torkar av hennes arm börjar hennes ögonlock fladdra. Ögonfransarna snuddar lätt hennes hud och hon vrider sig så att hennes hand som ligger på mina ben hastigt glider ner på golvet.

"Hei på deg" mumlar jag och slänger den resterande högen av blodiga papper i papperskorgen,

"Marcus?"

"Jepp sist ja kolle. Hvordan har du det?" säger jag och ser granskande på henne. hon har kommit upp i sittande ställning och ser besvärat på sitt byxben.

"Jag lever" säger hon med ett ironiskt skratt.

Så här trodde jag inte att hon skulle bete sig. Hon kanske skulle ha gråtit eller vist att hon har ont. Inte det här i alla fall. Hon ler, visserligen ironiskt men ändå. Hon har inte ens sagt aj utan bara sett på revan som skapats på hennes byxben.

"Det var dem va?" Suckar hon och tar stöd mot väggen för att kunna resa sig.

"Ja, men du bör ikke ta det med ro?" Frågar jag.

Jag försöker få frågan att låta o intressant Hon kan inte tro att jag bryr mig. För det gör jag inte.

"Jag kan inte vara kvar här så jag ska nog hem" Hon drar ett skakigt andetag innan hon tar ett ostabilt steg. Hon vinglar till och tar automatiskt tag i mig.

"Förlåt" säger hon snabbt och släpper mig. Jag rycker bara på huvudet och går efter henne när hon långsamt vinglar ut ur toan. (AHAHAH LÅTER SOM OM HON ÄR FULL DE Æ HON INTE:)

Vi går tyst mot skolans utgång. då vänder hon sig om och ser frågande på mig.

"Du behöver inte följa med"

"Men jeg må slippe matten" svarar jag nonchalant och fortsätter gå bredvid henne.

"Men jag vill inte att du ska föröka våldta mig igen" fräser hon surt innan hon snabb passerar mig.

Utan att egentligen bry mig om vad hon säger joggar jag snabbt upp bredvid henne.

"du er ikke som andre utstötte jenter" flinar jag bara och avfyrar ett leende.

"Men hur är mobbade personer då? Är du en eller?"

"Nei men du är kaxig. ikke redd eller trist" suckar jag och ser menande på henne.

"Vad bra att du har fått det intycket då" väser hon och skyndar ut genom de enorma entre dörrarna.

"Huh? Er du ikke det?" jag höjer förvånat mina ögonbryn och ser tvivlande på henne.

Om hon inte känner sig sån så måste hon vara en jävigt bra på att dölja det. Hon verkar så kaxig och cool i at vara utstött. Hur man nu kan vara det.

"Tror du att jag är kaxig? Fattar inte du hur rädd jag är just nu! Jag är så jävla rädd för dig nu så du anar inte!" Utropar hon.

"Tror du jag mår bra i skolan? Att jag inte bryr mig om att varje dag blir inknuffad i ett skåp? Vafan Marcus jag trodde inte du var helt hjärndöd"

DAAAMN MARCUUUS!!!!!!! VA TYCKER NI FÖRÄSTEN OM DE NYA OMSLAGEN???(KSK STAVNING ON FLEEK) 1001 ORD?!