A Nice Game

27- det gick skit

(Linnea)

Han maserar mjukt mina läppar och jag låter honom göra det, samtidigt som jag lägger mina armar om hans hals och trycker mig emot honom. Varför vet jag inte. Det känns bara rätt?

Jag vill inte dra ifrån. Men tvingas då mina lungor får slut på luft och jag måste andas. Han flinar stort och det där gnistret jag tidigare såg sprider sig nu över hela hans ansikte. Jag kan inte annat än att skratta.

"Du liker det, ikke sant?" mumlar han tyst och trycker sin panna mot min så att han står smått böjd över mig.

"Kanske" fnissar jag innan jag snabbt innan jag ställer mig på tå så att mellanrummet mellan våra läppar snabbt suddas ut.. Den här gången är det mer... Hans tunga utforskar hela min mun och nafsar mig svagt i läppen vilket får mig att börja skratta. och det förstör vårat perfekta moment. Perfect Linnea..

"Men du?" viskar han tyst och riktar mitt huvud mot sig med hjälp av sina fingrar som svagt ligger under min haka. Jag ser på honom och in i hans så otroligt vackra ögon.

"Du kan ikke fortelle noen om oss" Fortsätter han snabbt och kysser mig snabbt på pannan innan han mjukt omfamnar mig. Medan jag vaggas fram och tillbka i hans armar funderar jag på varför jag inte får säga det. Men mina tankar avbryts snabbt av att handtaget till dörren långsamt trycks ner.

Snabbt som blixtensläpper killen mig och ser på mig med en du-minns-va?-blick. Jag nickar snabbt och ser motvilligt mot dörren som nu glider upp. Där står Martinus med en orolig blick. När han ser hur vi står, långt ifrån varandra sjunker han en liten bit och vänder genast sin blick mot Marcus.

"hvems ide' var dette?!" Fräser han ilsket och stormar rasandes ut ur rummet med Martinus blick efter sig och även Christine som nu kommit in i rummet.

"Det undrar jag också!" skriker jag efter honom innan jag snabbt dunsar ner i soffan och kryper ihop som en liten boll. Vid det här laget har jag inte svårt för att börja gråta så snart känner jag något vått mot kinden. Jag följer hans order. jag spelar med, jag spelar med i hans spel..

Jag känner hur soffan tyngs ner då två persner sätter sig på varsinn sida om mig. Jag ser inte upp utan försöker få mina tårar att fortsätta rinna.

Ett par starka armar lägger sig runt mig och lyfter upp mig i sitt knä. de andra håller tyst min ena hand och gör olika rörelser över den.

"jeg vet ikke hva han håller på me" viskar Martinus tyst och jag känner hur skulden redan börjar komma. Jag ljuger frö mina vänner. De människorna som litar på mig och som tror på mig. Men JAG litar på Marcus. Och jag vet inte varför.

Det känns bara rätt..

hihihi