Sann kärlek ❤️

Kapitel 50

Felix perspektiv

Vi sprang efter Lovisa och vi kom fram till hennes favvo skog. Jag hörde någon skrika ''Jag älskar dig Felix! Du är den ända jag älskar''. Vi sprang snabbt dit skriket kom ifrån och såg Lovisa ligga på en stubbe med en kniv i ryggen. Jag sprang fram och drog ut kniven, det var blod över hela ryggen och hon andades inte.

- RING AMBULANS!! Skrek jag åt Ogge och han var redan påväg. Jag kan inte se henne såhär, hon är ju död!

Ambulansen kom efter 3 min, dem hämtade Lovisa och åkte iväg till sjukhuset fort. Ogge och jag gick hem och satte oss på mopederna och åkte till sjukhuset.

När vi kom fram satte vi oss i väntrummet och Ogge ringde Daff. Jag ringde Lovisas mormor. Hon började gråta när jag berättade vad som hänt, hon kom snabbt till sjukhuset. Hon satte sig bredvid mig och jag såg hur mycket hon grät. Mina tårar bara forsade ner för kinderna.

Kyssen Lovisa gav mig innan hon stack kanske var den sista. Det får det inte vara, min stora kärlek!

Daff och dem andra kom in springandes, jag såg hur mycket Omar och Ogge gråtit. Omar såg helt förstörd ut och Oscar var blöt av tårar i ansiktet.

- Min prinsessa... sa jag tyst och snyftade. Omar kramade om mig och jag tog emot kramen.

- Vi finns här brorsan! sa han och snyftade.

Efter 5 timmar så kommer en doktor ut i väntrummet och ställde sig framför oss.

- Var det ni som ville träffa Lovisa Eriksson? frågade han och alla vi nickade. Vi följde efter han igenom den läskiga korridoren och in i ett rum, Lovisa låg på en säng med gasmask för munnen. Doktorn lämnade alla oss ensamma. Jag gick fram till sängen och tog hennes stela hand.

- Min prinsessa...... varför? sa jag tyst och drog mina fingrar genom hennes hår. Det skönaste var att hon andades men hon var inte vaken. Hon andades svagt och ljudet från en av maskinerna pep. Ogge ställde sig bredvid mig och Oscar och Omar ställde sig på andra sidan sängen.

- Felix, du måste ta hand om henne väl sa Omar och snyftade.

- Det ska jag göra sa jag och fällde en tår. Vi satte oss på några stolar bredvid sängen så Lovisas mormor skulle kunna gå fram. Man såg hur mycket hon grät när hon såg Lovisa ligga där helt stel.

- Jag ville inte att hon ska må dåligt sa jag tyst. Ogge la sin hand på min axel och tittade på mig.

- Hon älskar dig, du är det ända hon vill ha! Du gör henne lycklig sa han.

- Men varför försökte hon ta livet av sig då? Sa jag frågande.

- Det finns nog andra orsaker sa han och rykte på axlarna.

- Som vadå? sa jag. Jag tittade mot Oscar som satt med mobilen. Det kanske är han som är en av orsakerna eller den där Rasmus. Kanske Kewin! Tankarna bara snurrade runt i mitt huvud och jag blev helt förvirrad.

Daff kom fram till mig och tittade allvarligt på mig.

- Vi måste prata! sa han och började gå till ett hörn i rummet, jag följde efter.

- Vad? sa jag.

- Du kanske ska ta och släppa henne sa han och såg fundersam ut.

- Nej, aldrig att jag släpper henne! sa jag.

- Men du måste tänka mer på bandet och fansen, det har blivit för mycket av henne nu! sa han.

- Då slutar jag i bandet om jag måste lämna henne, eller så får du och fansen stå ut! sa jag.

Jag gick tillbaka och ställde mig vid Lovisas mormor. Hon kramade om mig och jag tog emot kramen.

- När jag en dag försvinner hoppas jag att du finns där för henne! sa hon och vi släppte varandra.

- Det ska jag sa jag och vände mig mot Lovisa. Hon bara låg där, jag tog hennes mig och kysste den. Mina läppar kände hennes kalla hud. Jag blev helt fokuserad på hennes ansikte, så perfekt hon är. Jag hörde dörren öppnas bakom mig.

- Hon får åka hem imorgon troligtvis men ni måste gå nu! sa en doktor och vi gick, jag ville stanna hos henne men jag fick inte.

Jag kunde inte sova denna natt, jag tänkte bara på Lovisa. Jag vill krama om henne och kyssa henne på munnen. Jag måste vara försiktig med det jag har.

Dagen efter.

Nu sitter jag på mopeden påväg till sjukan.

När jag kom fram så ställde jag moppen precis utanför och gick in. Jag orkade inte vänta så jag gick bara mot rummet hon låg i igår. Men när jag kom in i rummet så låg det en annan person där. Jag gick snabbt ut och till receptionen.

- Vilket rum ligger Lovisa Eriksson på? frågade jag tanten i receptionen.

- 104, dit åt! sa hon och pekade mot en korridor. Jag gick dit och in på rum 104. När jag kom in stod en läkare och pratade med Lovisa, hon satt upp och hade ingen gasmask i ansiktet längre.

- Felix! sa hon glatt och tittade på mig. Jag sprang fram till henne och kramade henne. Hon kysste mig på kinden och vi släppte varandra.

- Du får inte göra så igen! sa jag snabbt.