Sann kärlek ❤️

Kapitel 51

Hon tittade ner och jag tog hennes händer.

- Lova! sa jag allvarligt.

- Jag lovar sa hon, jag pussade henne på pannan och läkaren avbröt oss.

- Du får vara försiktig när du ska bära saker eller sätta dig ner! sa läkaren. Lovisa nickade till svar.

- Du får åka hem nu! Sa läkaren och vi åkte hem till Lovisa.

När vi kom hem satte vi oss på hennes säng.

- Vad är det som får dig att må dåligt? frågade jag.

- Inget sa hon snabbt. Jag såg på henne att hon ljög, jag tittade allvarligt på henne.

- Nej, det är inget sa hon bestämt. Jag kommer få ut vad som är fel, men så länge ska hon få ta det lugnt.

- Jag älskar dig sa jag och hon log mot mig.

- Jag älskar dig med! sa hon och vi kysste varandra.

Lovisas perspektiv

Kyssen var helt fantastisk, jag bara njöt av den. Felix verkade gilla det med! Jag är lite glad över att jag överlevde men lite sur för jag inte dog. Felix la armarna om min midja och jag mina runt hans hals. Vi kramades istället, det var en låång kram! Min prins är det ända jag älskar så himla mycket. Från djupet av mitt hjärta, jag menar det verkligen.

- Jag har aldrig gråtit så mycket sa han och vi släppte varandra.

- Är du allvarlig? sa jag förvånat.

- Japp, du betyder så himla mycket! Omar grät nog mer än vad jag gjorde nästan! sa han och skrattade till. Jag började skratta, Felix får mig alltid till skratt.

- Han är så gullig lilla Omar! sa jag.

- Haha! sa Felix. Vi la oss ner på rygg i sängen och bara tittade upp i taket, jag märkte att Felix började leka med mitt hår. Han är så gullig när han leker med mitt hår för han ser så koncentrerad ut.

- Lovisa sa han plötsligt.

- Aa! sa jag nyfiket.

- Jag lämnar dig aldrig, jag kommer alltid finnas här för dig sa han. Jag vände mig mot honom och kysste honom på näsan.

- Jag lämnar aldrig dig sa jag och han log. Hur ska jag berätta för Felix att jag har det inte bra! När ska jag berätta mina allra mest hemligaste hemligheter. Det som bara mina bästisar vet om mig, nått ingen av killarna vet.

- Felix, det finns nått du inte vet om mig sa jag och tittade in i hans ögon.

- Vadå? sa han nyfiket.

- Jag har........ sa jag, jag kunde inte fortsätta för jag tycker det är så hemskt. Det är det mest jobbigaste ju!

- Säg! sa han allvarligt.

- När jag var liten berättade mina föräldrar för mig att jag hade en diagnos och det var adhd! Det är jobbigt att ha det! Jag måste liksom ta medicin för det! Men diagnosen har börjat försvinna så jag behöver inte ta medicin mer! sa jag. Han tittade chockat på mig.

- Om du kommer göra slut med mig nu så gör det bara! sa jag.

- Aldrig, jag bryr mig inte om du har en sjukdom eller diagnos! Jag älskar ju dig! sa han, det var så fint sagt. Jag flyttade mig närmare honom och kysste honom på munnen. Han började hångla med mig, men det fick inte bli något mer än det. Jag hade ganska ont sen jag satte kniven i mig.

- Det finns inget annat jag vill ha mer än dig! Sa han.

Dagen efter.

Vi somnade i varandras famnar igår. Nu sitter jag upp och leker med Felix keps, han sover fortfarande. Jag hör någon knacka på dörren och Omar sticker in huvudet.

- Hej sa han tyst för att inte väcka Felix. Omar gick fram och satte sig på sängkanten.

- Hur mår du? frågade han. Plötsligt kommer Musse in och hoppar upp i Omars knä.

- Bättre men det gör fortfarande ont sa jag. Han nickade och klappade Musse så han började spinna.

- Själv då? frågade jag.

- Bra, jag och Jonna har blivit sams igen! sa han.

- Bra, du måste vara ärlig mot henne! sa jag och han tittade upp på mig.

- Mm, jag vet sa han.

Felix började röra på sig lite och råkade lägga sig på mig.

- Sötnos, du kan nog vakna nu! sa jag och drog fingrarna genom hans hår. Han öppnade ögonen försiktigt och kollade morgontrött på mig.

- Godmorgon, babe! sa han och sträckte på armarna. Han råkade röra vid Omar och hoppade till.

- Fan, vad du skrämde mig!! sa han åt Omar som bara flinade busigt.

- Du vet jag har varit här en stund sa Omar och la ner Musse på golvet.