Sann kärlek ❤️

Kapitel 49

Omar ringde och redde ut allt. Vi gick tillbaka till dem andra och satte oss. Lovisa satt nära Oscar och fnissade och han log mot henne. Lite svartis blev man ju men jag måste kunna klara av det. Jag satte mig bredvid Lovisa och hon märkte mig inte ens. Oscar och hon pratade med varandra och hon skrattade till några gånger och han bara log. Okej, lite mer svartsjuka steg i mig. Daff kom in med en tårta, det stod ''Välkommen tillbaka Felix'' på tårtan. Jag log stort och Daff ställde tårtan på bordet framför oss. Oscar och Lovisa satt fortfarande och var helt inne i varandra. Alla satt och prata med varandra men plötsligt hörde jag att Oscar viskade något till Lovisa.

-Du har så vackra ögon sa han. Nej, nu blev jag faktiskt riktigt svartis.

-Jag måste gå, mamma och pappa vill ju också träffa mig! sa jag och ställde mig upp.

- Jag kan skjutsa dig sa Kat. Jag nickade och vi började gå ut.

Lovisas perspektiv

Felix la armen om Kat, jag ställde mig upp och sprang fram till dem.

- Får jag följa med? frågade jag och Felix stannade upp.

- Klart du får! sa han glatt och tog bort armen från Kat. Han tog min hand och flätade in sina fingrar med mina.

Vi gick ut till Kats bil och hon skjutsade oss till Felix.

När vi gått ur bilen så ser jag att Felix mamma kommer springandes mot oss. Hon kramar om Felix och han tar emot kramen. Magnus kom ut och kramade Felix också, vi gick in och satte oss vid köksbordet.

Dem bara pratade på och det var som om jag inte fanns längre. Dante satte sig nedanför min stol. Jag satte mig på golvet och myste med honom och plötsligt tar Cecilia honom och ger honom till Felix. Jag syns inte tydligen! Nu känner jag mig faktiskt sårad, jag vet att Felix var typ död men jag vil ju också synas! Jag reste mig upp och sprang hem.

När jag var halvvägs hemma snubblar jag och ramlar. Mina byxor gick söder på knät och jag fick ett stort skrapsår. Det forsade blod längs benet och det sved. Jag försökte ta mig upp men det gjorde så jävla ont. Tårar började rinna och det brändes mot kinderna.

- HELVETE!! skrek jag ut men det var ingen som hörde eftersom det inte fanns någon i närheten.

Min mobil började ringa efter en stund och det stod Ogge på displayen, jag svarade.

- Hej... sa jag och bara snyftade.

-Hej, jag undrar bara var du är? Felix sa att du var borta! sa han. Sa Felix att jag bara var borta! Förfan han märkte inte ens mig ju!

- Jag sitter på marken och blöder sa jag.

- Var är du jag kommer? sa han. Jag sa vart jag var och han kom efter 5 min.

Han sprang fram till mig och lyfte snabbt upp mig. Jag bara låg helt avslappnad i hans famn, han var varm.

- Vad hände? frågande han.

- Jag snubblade... sa jag tyst. Han tittade ner på mig och flinade åt mig.

Han bar mig hela vägen hem till honom och la mig på soffan och plåstrade om mitt sår.

- Felix märkte inte ens mig sa jag. Han satte sig bredvid mig och tittade allvarligt på mig.

- Gjorde han inte? sa han frågande.

- Inte hans föräldrar heller, bara Dante men Cecilia tog honom från mig! sa jag och lutade mig mot Ogges axel.

- Dem saknade ju honom sa han.

- Ja men jag vill ju också synas lite sa jag och torkade bort tårarna.

- Jag vet, så känns det lite när du är med Felix! sa han.

- Va? sa jag förvånat.

- Det känns som om vi andra inte finns sa han.

- Men jag försöker faktiskt vara med er också sa jag. Jag kramade om honom och han tog emot kramen.

- Men förlåt isåfall, om ni känner så! sa jag. Han log mot mig och det gjorde mig glad.

- Ni är som en familj för mig sa jag.

- Du är ju som en syster för oss sa han. Vi satte på tv:n och bara tog det lugnt.

Efter en timme knackar någon på dörren. Ogge reser sig upp och går och öppnar. Jag hör han prata med någon. Sen hör jag dörren stängas, då kommer Felix in i vardagsrummet.

- Babe, vad gör du här? frågade han. Jag satte mig rakt upp i soffan och tittade förvånat på honom.

- Du behandlade mig som luft sa jag och tittade på mina händer.

- Jag vill ju kunna prata med mina föräldrar! sa han och såg lite irriterad ut.

- Jag förstår det, men man vill ju kunna synas iallafall!! sa jag surt.

- Men Lovisa........! mer hann han inte säga för jag avbröt honom.

- Felix, det känns som om du inte bryr dig om mig längre!! sa jag högt.

- Det är klart jag gör! sa han högt och bestämt.

- Felix, du ska nog gå nu sa Ogge och pekade ut mot hallen.

- NEJ!! skrek Felix åt Ogge, Ogge blev lite sur och rädd.

- Lovisa, hur ska jag visa att jag bryr! sa Felix och tog min hand. Jag älskar Felix men jag vill liksom bara ta livet av mig, mitt liv en röra. Jag böjde mig fram mot Felix la min hand på sidan av hans huvud och kysste honom mjukt på läpparna. Sen reste jag mig snabbt upp och sprang mot min favvo skog.

När jag kom fram sprang jag till en stubbe jag alltid satt på när jag mådde dåligt. Lite under den på sidan hade jag lagt en liten kniv för ett tag sen. Jag tog fram den och höll den mot halsen.

Alla minnen med Felix dök upp i huvudet, jag kände tårar rinna ner för mina kinder. Alla minnen, kyssar, resor och kärleken. Allt vi gjort tillsammans, min Felix! Alla tjejers drömprins. Jag gör det här för hans skull, så han slipper alla problem med mig. Jag hörde röster komma bakom mig. Mina sista ord borde jag skrika ut så jag gjorde det.

- JAG ÄLSKAR DIG FELIX!! DU ÄR DEN ÄNDA JAG ÄLSKAR!! skrek jag och stoppade kniven i ryggen på mig själv, sen blev allt svart.