Sann kärlek ❤️

Kapitel 52

Omar åt frukost med oss och det var helt lugnt tills nu.

Det plingade på dörren och jag gick och öppnade. Där stod Olivia!

- Vad fan tror du att du håller på med!! skrek hon.

- Ehh.......! fick jag bara fram.

- Du får ju fan inte ta livet av dig!! skrek hon och jag såg hur tårögd hon var.

- Me..n........ hann jag bara säga innan hon avbröt mig.

- Jag ska fan döda den där lilla jäveln Felix som får dig att ta livet av dig!! sa hon argt.

- Lovisa, du är min bästa vän och jag älskar dig! Du får aldrig ta livet av dig! Du finns alltid där i mina svåra stunder och om du ska dö så gör jag det med! Lämna mig inte!! sa hon och grät. Jag kramade om henne och hon tog emot kramen. Vi kramades en stund innan hon gick in, jag sprang efter för om hon skulle se Felix så skulle han dö!

- Oliv...... sa jag men när jag kom i köket stod hon med stryptag runt Felix hals och Omar försökte få bort henne. Jag sprang fram och försökte putta bort henne men hon var som sten.

- OLIVIA SLÄPP HONOM!! skrek jag och kände tårar börja rinna. Hon släppte honom och han tog djupa andetag. Jag kramade om Felix snabbt och vände mig sen mot Olivia.

- Felix gör mig lycklig! sa jag, hon la armarna i kors.

- Olivia, det finns andra orsaker varför jag vill ta livet av mig!! sa jag allvarligt.

- Lovisa, han sårade dig!! sa hon.

- Ja men vi redde ut det, snälla du måste förlåta honom! sa jag och kände brännande tårar rinna mer för mina kinder.

- Om han blir smart först sa hon surt.

- Olivia!! Snälla!! sa jag.

- Okej då! sa hon, hon gick fram till Felix som var skit rädd.

- Förlåt sa hon och sträckte ut handen för att Felix skulle skaka handen för att vara säker på att han förlåter henne.

- Nej, jag förlåter dig inte! sa han och backade bak mot Omar.

- Felix, snälla sa jag, han gjorde det då men han var fortfarande rädd för Olivia. Jag gick fram och kramade om Felix midja. Han la armarna om mig och lutade sitt huvud mot mitt.

- Tack sa jag tyst. Jag kände hur han kysste mig på huvudet, mysig kram blev det.

- Så Olivia vad gör du här? frågade Omar.

- Hälsa på Lovisa och mamma flyttar hit så! sa hon. Jag släppte Felix och tittade på Olivia.

- Ska du flytta hit? frågade jag förvånat.

- Japp! sa hon och jag hoppade på henne av glädje.

- ÄNTLIGEN!!! skrek jag och hon bara skrattade åt mig.

- Ta det lugnt sa hon och reste sig upp eftersom jag gjorde så hon ramlade.

- Någon som bryr sig om mig i skolan är ju du! sa jag snabbt utan att tänka på vad jag sa.

- Ursäkta sa Felix.

- Utom killarna då sa jag och kramade om Olivia igen.

- Jag har saknat dig viskade hon i mitt öra.

- Jag dig viskade jag. Vi släppte varandra och Olivia gick mot hallen, jag följde efter och hon var påväg ut.

- Vart ska du? frågade jag och tog hennes hand.

- Packa upp, du vet mamma flyttade ju hit så sa hon och jag släppte henne.

- Hejdå, dårå! sa jag och hon vinkade hejdå och gick.

Jag gick tillbaka till köket där Omar och Felix stod och diskuterade.

- Vad pratar ni om? frågade jag nyfiket. Båda dem vände sig mot mig och tittade allvarligt på mig.

- Hur kommer det här funka?! sa Omar. Jag tittade frågande på honom.

- Vadå? frågade jag.

- Olivia hatar fortfarande Felix! sa han. Jag visste inte ärligt vad jag skulle säga, dem bara väntade på att jag skulle svara men jag kunde inte. Dem väntade fortfarande på att jag skulle säga något, jag sprang upp på mitt rum och gömde mig i garderoben. Jag hörde hur dem sprang efter men dem hann inte se vart jag gömde mig.

- Lovisa!! hörde jag både Felix och Omar ropa utanför.

- Du är inte ensam här inne viskade en röst. Jag blev stel och rädd, jag drog upp knäna mot ansiktet och kramade om dem. Min ända tänke nu var ''Hjälp''.