Sann kärlek ❤️

Kapitel 29

Jag tittade upp och såg...............Lovisa!
Hon kommer springandes mot mig och sätter sin ner framför mig.
- Ta inte livet av dig! Snälla! sa hon och jag såg att hon grät.
- Men du hatar ju mig sa jag tyst.
- Jag vet inte varför jag sa så! Jag älskar ju dig så himla mycket! sa hon.
- Ni behöver reda ut detta! sa Ogge och ställde sig upp.

Lovisas perspektiv

När jag tittar upp på Ogge ser jag den där brunetten komma med Oscar.
- ALLT ÄR HENNES FEL!! skrek jag och pekade på tjejen. Killarna tittade på mig med stora ögon. Tjejen såg chockad ut.
- Vad har Kat gjort? frågade Oscar.
- Det är pågrund av henne hela det här började! sa jag och grät mer.
- Hur? sa Ogge.
- Men det förklarar ju allt! sa Felix.
Tjejen som tydligen hette Kat såg sårad ut. Jag berättade hel historien, vad jag såg och hur min svartsjuka steg.
- Är det därför? sa Oscar. Och då såg jag Michan och Daff komma. Jag sprang fram till Michan och kramade henne hårt.
- Jag har saknat dig så mycket! sa jag.
- Och jag dig! sa hon och kramade mig.
Vi släppte varandra och jag gick tillbaka till killarna.
- Felix, jag älskar dig så himla mycket att jag lätt blir svartsjuk och du är allt jag har kvar! sa jag.
- Jag älskar dig också! sa han och kramade mig.
- Kan vi inte bara börja om? sa jag.
- Vadå? frågade Ogge.
- Att ni presenterar henne! sa jag.
Dem nickade.
- Det här är Kat! sa Oscar och jag skakade hand med henne.
- Kat det här är Lovisa! sa Felix.
- Är allt bra nu? frågade Ogge.
- Nej, jag måste till Omar! sa jag och började springa. Jag kände hur någon tar tag i min hand och stoppar mig.
Jag vänder mig om och mina läppar möter Felix mjuka läppar.
- Älskar bara dig! sa han och lutade sitt huvud mot mitt.
- Du får inte ta livet av dig! sa jag.
- Nej, jag har ju dig nu igen sa han och vi började hångla men jag drog mig ifrån Felix.
- Jag måste reda ut det mellan mig och Omar! sa jag och vi kramades hejdå.
Jag sprang till bussen och åkte till stationen. Tåget till Göteborg kom precis in. Jag sprang på tåget och satte mig på en bra plats.

När jag kom fram till Göteborg så sprang jag av och hem till Omar. Jag plingade på säkert 20 gånger innan Omars mamma Wilnur öppnade.
- Är Omar hemma? frågade jag snabbt.
- Ja, han är på sitt rum! sa hon och jag sprang in och upp på hans rum. Han satt på sängen och kollade på tv. Han tittade på mig och sen tillbaka på tv:n. Jag tog fjärrkontrollen och stängde av.
- Vad gör du? Halv skrek han.
- Omar, vi måste prata! sa jag och tårar började rinna.
- Jag vet..... sa han tyst. Jag satte mig på sängkanten och tittade på honom.
- Det var inte meningen att slå dig, jag ångrar det så mycket! Jag vill inte förlora min andra brorsa! Snälla förlåt mig! sa jag och tårarna forsade. Omar kröp fram till mig och kramade mig.
- Jag vill inte förlora min syrra! sa han. Jag log och vi släppte varandra.
- Åkte du ända hit för att säga det lilla? frågade Omar.
- Ja! Du betyder ju mycket för mig! sa jag.
- Du är en riktigt bra syster! sa han och kramade mig.
- Jag älskar dig! sa jag.
- Jag älskar dig, syrran! sa han och vi kramades igen.
- Jag måste sticka nu! sa jag och gick ner. Omar gick tätt efter mig.
- Men stanna! sa han.
- Jag har skola imorgon sa jag och satte på mig mina skor.
- Juste! sa han och log. Vi kramades hejdå och jag sprang till stationen. Det var tråkigt att åka själv men jag chattade med Omar. Plötsligt ringer mormor. Jag svarar snabbt.
- Hej sa jag.
- Jag är ju orolig, var är du? sa hon.
- Påväg hem! sa jag.
- Bra! Det var en kille här i och frågade efter dig! sa hon.
- Vem? frågade jag nyfiket.
- Rasmus sa hon. Jag stelnade till och blev skit rädd.
- Okej, måste gå! Hejdå! sa jag och la på. Jag skrev snabbt till Omar ''Rasmus har varit hemma hos mig och frågat efter mig!!''. Jag fick snabbt svar ''Det var väl han som drog in dig på toan?'' frågade Omar. Jag svarade ''Jaaa! Jag är skit rädd! Precis när jag pratat med er och blivit sams så kommer han in och förstör allt''. Omar och jag chattade hela vägen hem.

När tåget var inne i Stockholm sprang jag till bussen. Jag satte mig näst längst bak. Jag och Omar chattade fortfarande. Jag märker hur en person sätter sig bredvid mig och tittar på mig. Jag stänger telefonen och tittar upp. Det är Rasmus!
- Jag har letat överallt! sa han.
- Vad vill du? sa jag.
- Jag är så ledsen för du vet på toan! Jag gillar dig och jag undrar om du vill gå ut på en dejt? sa han. Jag trodde knappt mina öron. Jag fick inte fram ett ord.
- Jag har en kille sa jag tyst.
- Jag förstår, du är ju så söt! sa han och jag typ dog. Det blev en pinsam tystnad. Bussen stannade där jag skulle av och vi busshållplatsen stod ännu en idiot. Hampus! Jag började gå snabbt. Jag hörde att han följde efter jag började springa, jag sprang till Felix för han var närmast. Hampus sprang efter, när jag kom till Felix hus sprang jag och knackade jätte mycket. Men dem hann inte öppna för än Hampus fick tag på mig och börja slå mig. Jag hörde dörren öppnas och sen såg jag Cecilia komma ut springandes och Magnus (Felix pappa) drar bort Hampus, Cecilia hjälper mig upp för jag ramlade.
När Magnus fört bort Hampus kommer han och hjälper Cecilia med att bära in mig. Dem la mig på soffan och Cecilia hämtade blött papper och blötte såren jag fått. Jag ser att Magnus ropar på någon. Sen ser jag att Felix kommer springandes mot mig. Han sätter sig bredvid mig och tog min hand.
- Jag ska aldrig lämna dig ensam! sa han och fällde en tår.
- Gråt inte sa jag svagt och torkade bort hans tår. Han böjde sig fram och kysste mig.