Niall och jag?

Kapitel 46

Jag tittade på Harry som hade skrikit åt mig, varför?

- V-Va? När, sa jag och kurade ihop mig till en boll.

- Du ramlade och slog i huvudet, sa Niall tror jag det var.

- Din mamma kommer hit imårrn så.., men vi ska typ prata med dig en och en och säga vilka vi är också vidare, Sa Harry argt och satte sig bredvid mig och tittade mot varandra som att dom skulle iväg.

- Okej, jag heter Harry vi har en lång historia tillsammans, vi har varit ihop en eller två gånger, jag kan berätta när vi träffades från början, han pratade på säkert en timme och tillslut satt han där anfådd och jag fattade inte hir orättvis jag hade varit mot honom och den dära Niall.

- Och jag älskar dig, på riktigt, avslutade han allt med och jag kunde inte döma honom eller något.

**

- Jag heter Niall Horan, vi har haft ett hus tillsammans, vi träffades vid flygplatsen när du Saga skulle åka till London, Jag fattade inte hur orättvis jag hade varit mot honom också, och han värkande som en bra Kille, I think.

När alla hade pratat så undrade jag vem Saga var. Hon var visst min Bästa vän som jag hade känt sen jag var liten. Eller något.

- Hejsan, sa en vänlig stämma och en lång tjej med vita kläder kom in i rummet.

- Saga? Sa jag i hopp om att det kanske var min bästa hon som jag inte visste något om.

- Nej, jag är systen, har hon fått tillbaka minnet, sa hon och alla skakade på huvudet, till och med jag...

- Nehe, men det finns en chans att om ni säger något starkt minne så kanske hon kommer ihåg lite, och sedan mer och mer, sa tjejen som sedan klev ut ur rummet.

- Vi behöver Saga, sa Ebba som klev in i rummet, men hon och Liam är borta.

Harry stirrade på väggen tills han gick ut ur rummet. Efter en stund kom han tillbaka med en gråtande tjej. Hon sprang fram till mig och kramade om mig men sedan släppte hon mig.

- Jag är en idiot jag borde inte finnas, sa hon och hennes tårar rann fortare

- Du vet inte ens vem jag är, sa hon sedan och tittade in i mina ögon.

*Sagas perspektiv*

Hon tittade på mig och jag försökte stoppa tårarna, det fungerade inte.

- Hon har tappat minnet, sa Niall och hans ögon var het röda.

Jag tog min arm för ansiktet och vände bort mitt ansikte från henne en stund innan jag tittade på henne, djupt in i hennes ögon såg det ut som om någon ropade på hjälp.

- Jag lät dig skada dig, sa jag och kände hur tusen kilo belastades på mina axlar, och magen kändes inte som himlen utan raka motsatsen...

- Det var inte ditt fel, sa Niall och la en axel på min arm

- Jo, det fattar man ju, skrek jag så att alla satt och glodde på mig.

- Ut med er, sa jag tystare och alla lämnade rummet förutom Tyra.

Jag berättade alla våra minnet, det tog tre-fyra timmar, ja, och jag drack två glas vatten.

- Jag älskar dig, men du kommer inte ihåg mig, sa jag och kännde hur tårar föll ner.

- Jag känner mig patetisk, sa Tyra och begravde händerna i ansiktet.

- Du brukade ofta göra så, sa en kvinna som kom in i rummet.

- Mamma, sa Tyra.

---------

Okej, det här kapitlet behövde man inte gråta eller något :) kommentera gärna vad ni tycker :**