Niall och jag?

Kapitel 64

Mina ben började att skaka riktigt mycket.

- Ta det lungt Tyra, sa Zayn lungt.

Jag började springa mot dörren medan jag skrek så högt jag kunde. Inne i rummet så la Saga med öppna ögon och munnen på vid gavel. Ho-on var d-död...

Grejsimojsen där man såg hjärt slagen var 'platt' och inte 'guppigt' som det ska vara. Jag sprang fram till sängen och krama om den kalla Saga

- lämna mig inte, sa jag medan tårarna föll ner som floder från mina mörka ögon.

Inget svar.

- Snälla jag vet att du klarar dig, sa jag och spände ihop mina tänder. Tårarna föll oavbrutet och jag började att hacka tänder, sist jag hackade tänder var när min bror gick bort.

Jag tappade hoppet och sjönk ner på golvet bredvid sängen. Doktorerna och sköterskorna gick ut ur rummet det satt en kvar. Jag tog mina händer för ansiktet och höll dom kvar tills jag torkade dom mot min tröja. Jag tittade i det glansiga golvet och såg på mig själv. En oskyldig flicka vid namn Tyra Lovisa Gustafsson, en sliten tjej som var svart under ögonen och blek i ansiktet. Mitt svart/ röd-bruna hår var tovigt och låg konstigt nog perfekt mot mina axlar. Jag tittade på det misslyckade mig och snörvlade. Om bara något bra kunde hända? Jag torkade mina kalla tårar och reste mig upp. Jag gick fram till 'tv' där dom där guppiga vågorna ska visas. Och ja, som den våldsamma tjejen jag är slog jag till den. Jag tog tag om min hand och den var helt röd. Jag hörde doktorn skratta. Okej, jag skulle nog också skratta. Men jag har just förlorat min bästa Vänn, det finns inget roligt med det.

- Jaja, skratta du, sa jag och satte mig ner i en stol snett mitt emot doktorn.

Doktorn (killen) var några år äldre än mig. Han hade mörk brunt hår och en vanligt frisyr som vanliga killar har. Altså ganska kort och 'rakt upp'. Han hade is blåa ögon. Jag hade aldrig sett några så fina ögon förut. Jag kunde inte se hans mun för han hade en vit grejsimojs för munnen, för att skydda mot bakterier. (Alla doktorer har sånna). Och var nån decimeter längre än mig. Han hade en doktor rock och ett par blåa (låga) Vans.

Jag höll om min hand och det såg han och sa:

- Här, få se.

- Jag kan klara mig själv, sa jag surt och vände ansiktet.

Han skrattade åter igen.

- Ja det tror jag säker, men ibland kan man behöva lite hjälp, sa han inte ironiskt utan lugnt och säkert.

Jag kisade med ögonen (ganska arg kisning) och gav han min svullna röda hand. Dörren slogs up och en arg Harry kom in i rummet.

- EYY, rör henne inte, röt han till och tog min andra hand och drog upp mig.

- Jag får bli rörd av vem jag vill. Och om du inte har märkt det så är min bästa Vänn död. Så det bästa du kan göra är att försvinna, sa jag argt och bestämt. 1-0 till 'moooa'.

- oh, förlåt, sa han sårat och drog sig ut ur rummet.

Okej det där var weeeeeard. I vanliga fall skulle han komma med ett mot argument och jag skulle sagt förlåt för att jag skrek eller något. Men han bara gick? Gav upp så lätt?

- Förlåt, sa jag och satte mig ner medan jag tog mig om huvudet.

- Och snart kommer nästa in, sa jag och suckade stort.

Han skrattade. Åter igen. Är det allt han kan göra? Skratta och prata om min hand.

- Du verkar vara en het populär brud, sa han och drog av den vita saken han hade för munnen.

Oj maj gad.... Det var han..