Jag hatar honom!

17

Plötsligt knackade det på dörren. Jag viste inte vad jag skulle göra så jag bara stod där. Vem var det? Var det Killen? Jag tittade ner på mina kläder. Jag hade på mig en stor oversize T-Shirt som jag inte kände igen. Den var altså inte min. Jag tittade mig snabbt runt i rummet och fick sy på min klänning som låg på en pal i hörnet.

Nu knackade det igen. Jag antog att personen utanför trodde att jag sov. Men det gjorde jag ju inte. Jag ville här ifrån så fort som möjligt. Jag antog att jag var tvungen att säga något eller gå och öppna dörren.

- Vem är det? sa jag försiktigt.

Dörren öppnades och killens mamma kom in.

- Det är bara jag, svarade hon.

Hon log mot mig. Jag log tillbaka. Det känndes väldigt jobbigt och pinsamt. Inte ville jag att hon skulle se mig så här. Herregud jag måste ju se förskräcklig ut. Mitt hår var antagligen rufsigt och så trött som jag kände mig måste jag ha stora påsar under ögonen.

Hon tog ett steg in i rummet.

- Mår du bättre nu? frågade hon.

Jag nickade fast igentligen viste jag inte. Jag mådde inte så bra.

- Vilken tur att Alexander hittade dig...

Jag viste inte vad jag skulle svara på det. Han räddade mig. Jag var tacksam för det.

Jag nickade bara igen. Fick inte fram några ord.

- Här, sa hon och sträckte fram en tröja och ett par mjukisbyxor till mig.

Jag tog imot sakerna.

- Byt om du så väntar jag där nere,  duger det med en macka?

Jag kunde bara nicka ytterligare en gång. Vad snäll hon var.

Hon vände sig om och gick ut genom dörren.

Nu var jag ensam i rummet igen. Det känndes extremt konstigt att vara här. Att vakna upp i ett främmande hus där man aldrig varit tidigare och med personen man knappt kände.

Jag mindes inte mycket från igår även fast minnena sakta började komma tillbaka. Det sista jag minndes från kvällen innan vara att jag åkt i en bil med killen. Sen var det svart. Jag minndes inte hur jag hamnat här, i det här rummet i den här sängen. Jag minndes inte heller hur jag fått av mig klänningen och på mig den här tröjan som jag hade nu.
Jag hoppas att inte killen....
Nej ush, jag skakade bort kännslan som kommit i kroppen. En äklig känsla av obehag.

Jag ville inte vara här längre jag ville hem, hem så fort som möjligt. Bara hem och sova och glömma allt från idag och den hämska natten innan.

Snabbt bytte jag om till kläderna som hon kommit med och samlade ihop mina saker. Jag gick fram till dörren. Skulle jag verkligen göra detta. Tänk om han, killen var där ute. Jag ville inte behöva träffa honom. Det var bara för mycket. Dessutom ville jag inte att han skulle se mig, så hemsk som jag måste se ut.

Efter en stund av tvekan tog jag tillslut ett ljupt andetag och öppnade dörren.