Jag hatar honom!

20

- Förlåt..

Vi satt i soffan. Jag viste inte vad jag skulle göra. Borde jag säga något?
Den killen som stått utanför dörren var inte den killen som alltid smilade, flörtade och var glad och självsäker. Nej det här var någon helt annan. Aldrig tidigare hade jag sett honom se så osäker och hjälplös ut.

- Förlåt för hur jag har varit mot dig.., fortsatte han.

Vi satt tysta ett tag. Jag fattade ingenting. Visst hade han vart ganska så irriterande och så, men var det värkligen något att be om ursäkt för?

- Allt jag sagt och gjort har jag gjort av en andledning, ibörjan så försökte jag verka cool och försökte vara som en riktigt fuckboy. Men sedan merkte jag att det inte funkade på dig. Jag är inte sån igentligen. Allt jag gjort har jag gjort för att försöka imponera på dig!

Nu fattade jag verkligen ingenting. Vad var det här??

- Jag vet bara inte hur jag ska bete mig när jag är med dig... Jag...

Han tvekade, kollade nervöst upp på mig innan han tog ett djupt andetag..

- Jag älskar dig Melissa!

Jag bara satt där och stirrade. Vad sa han precis??

Han tittade på mig, väntade på att jag skulle säga något. Men det kunde jag inte, jag var så förvånad att jag inte fick fram ett ljud.

-Snälla ge mig en chans! Jag älskar dig! Jag lovar....

Tankarna snurrade i huvudet. En del av mig skrek ' Jag hatar honom, jag hatar honom så mycket, jag ska inte ge honom någon j*vla chans inte!!!' Medans en annan skrek ' jo gör det! Han ÄLSKAR DIG, han älskar DIG!!!'  Jag viste inte vilken sida jag skulle lystna på. En massa minnen spelades upp i hjärnan. Första gånen jag mötte honom. Gången när han faktiskt kysste mig. När jag och Rebecca sätt honom och han kompis på stan. När han.... när han räddade mig från den äkliga mannen... när han körde hem mig i sin bil och såg till att jag kunde somna tryckt.

Minnerna från när han räddat mig fick mig plötsligt att inse att Rebecca haft rädd hela tiden. Han hade vart modig! Han hade räddat mitt liv!!

Jag hade bestämmt mig! Jag hatade inte honom, tvertom, det var nog bara något jag inbillat mig för att jag innerst inne faktiskt gillade honom men var rädd för att erkänna det för mig själv?

Han tittade bedjande på mig.

- Snälla, snälla Melissa...

- Visst du får en chans, en!

Han tittade förvånat upp på mig. Han log.

- Menar du verkligen det??

Jag nickade. Det här känndes rätt.

Han kastade sig mot mig och det var som om han var på väg att kyssa mig, men han hejdade sig.
Han tittade på mig, det var som om han bad om lov att få kyssa mig.

Jag blundade och snart kunde jag känna hans läppar mot mina. Han hade kysst mig förut men det här var annurlunda...

      ** SLUT **