GULD

ETT

Jag tittade upp mot den molniga himlen och de första regndropparna träffade mitt ansikte. För varje sekund som gick blev himlen bara mörkare och mörkare. Träden omkring mig susade högljutt och löv i gult och rött flög genom luften. Vinden var iskall och trängde sig igenom min tunna regnjacka. Mina blonda lockar var blöta och klistrade sig fast vid mitt ansikte. Jag hatade hösten.

Fan, jag skulle aldrig gått ifrån Marcus...

Mobilen surrade till. Jag tittade på skärmen. Det var ett sms från Marcus! Min blick gled upp mot skärmens högra hörn. 1 % batteri kvar. Jag försökte låsa upp mobilen för att läsa Marcus sms, men jag hann inte. Skärmen blev svart - batteriet var urladdat.

Jag slängde mobilen på marken.

"Fan!"

En kvist bröts av med ett knäckande ljud någonstans bakom mig. Mitt hjärta tog ett skutt. Jag plockade upp mobilen igen och stoppade den i fickan. Ur min andra ficka fick jag upp min nyckelknippa. Jag höll den hårt i handen, som jag sett andra göra på film. Om det var någon som ville mig illa så var jag redo.

Ljudet av tassar mot den blöta marken avbröt min koncentration och jag vände mig förvånat om. Allt jag hann uppfatta om djuret var att dess ögon hade samma färg som guld - sedan låg jag på marken. Innan jag hann förstå vad som hände slocknade allt.

***

Jag öppnade ögonen och drog efter andan. Det kändes som jag aldrig andats förr - syret kändes så skönt i lungorna - och jag suckade. Det var kolsvart där jag befann mig, och mina ögon kämpade förtvivlat med att få fram någon slags bild av omgivningen, utan resultat. Plötsligt letade sig en främmande doft in i mina näsborrar och jag slutade andas. Jag var inte ensam.

"Jag undrade när du skulle lägga märke till mig", sa en mörk röst alldeles nära mig. "Och jag undrade förstås, om du någonsin skulle vakna igen..."

Rädslan grep tag i mig. Hjärtat började slå fortare och min hjärna kommenderade min kropp att inte röra sig en millimeter. Mina lungor skrek efter syre och jag tog små tysta andetag.

"Åh, kom igen. Jag vet redan var du är, prinsessan."

Någonting nuddade min arm och jag ryckte till och drog mig undan i panik. Jag fäktade med armar och ben för att få bort främlingen.

"Ta det lugnt!" sa rösten irriterat. "Jag ska inte göra dig illa." Rösten tystnade tvärt. "Igen."

Jag stelnade till. Igen? Hade den här personen gjort mig illa? Jag låg blickstilla och försökte känna av min kropp. Jag letade efter en öm punkt. Tillslut förstod jag. Min axel var öm och en svag smärta bultade därifrån, i takt med mina hjärtslag.

"Vad har du gjort?" viskade jag med svag röst.

"Wow, hon kan prata!"

Jag svarade inte. Det enda jag kunde tänka på var smärtan, som var så svag att jag inte ens lade märke till den först. Men nu när jag tänkte på den, ökade den i styrka för varje sekund.

"Jag förklarar senare", sa rösten. "Vi ses."

"Va? Nej!"

Jag försökte resa mig upp, men jag kunde inte. Främlingen tryckte en järnhand mot min friska axel och höll mig nere. En skärande smärta spred sig från min hals och jag försökte skrika. Handen försvann och dåsigheten drog i mig. En strimma ljus föll in i rummet och främlingen vände sig mot mig. Det sista jag såg var ett par lysande gyllene ögon.

***

"Hur många gånger bet du henne?!"

"Två."