GULD

TVÅ

Taket var vitt. Väggarna var vita. Sängen var vit. Banden som höll mina armar och ben fastbundna vid sängen var vita. Jag suckade uppgivet.

Jag hörde ljudet av en dörr som öppnades och jag lyckades lyfta nacken för att se en kvinna med brunt hår och bruna ögon iförd vita sjukhuskläder som rullade in en vagn i rummet där jag befann mig. Strax bakom henne kom en annan kvinna med vitt hår och rynkor runt ett par lysande blå ögon. Den här kvinnan var klädd i en vit klänning.

"God morgon", sa kvinnan med sjukhuskläder. "Jag är Mästerhelare Milla."

Den vithåriga kvinnan klev in i rummet och stängde dörren efter sig.

"Jag är så ledsen för vad som hänt dig. Jag förstår inte vad som flugit i Alfasonen!" sa Mästerhelare Milla. Hon såg ursäktande på den vithåriga kvinnan. "Inget illa menat, Luna Ylva."

Kvinnan skrattade lågt. "Det är ingen fara, Mästerhelare."

Kvinnan, som tydligen hette Luna Ylva, såg på mig med sina blå ögon. Jag kunde inte slita blicken från dem. Mästerhelare Milla drog undan ett par vita gardiner från fönstret och rummet blev genast mycket ljusare.

"Så", sa Luna Ylva. "Det är du som är Polly."

Jag skruvade på mig så gott jag kunde där jag låg fastbunden. Mästerhelare Milla plockade med saker från vagnen.

"Jag är Luna Ylva. Men du förstår förstås inte vad det innebär." Hennes röst var så len och lugn - jag blev alldeles trollbunden.

Luna Ylva såg sig omkring i rummet. Sedan mötte hon min blick och log.

"En Luna är kvinnan som är bunden med Alfan i en flock. Jag är som en typ av drottning", sa Luna Ylva. "Dock står jag mycket närmare mitt folk, så det kanske inte var en särskilt bra liknelse." Hon log mot mig.

"Vad är det här för ställe?" viskade jag med gråten i halsen. "Och vad gör jag här?"

Luna Ylva såg sorgsen ut och satte sig på sängkanten och tog min hand i sin.

"Lilla vän", viskade hon och smekte min kind. Hennes hud var len och mjuk och jag blev genast lite lugnare. Hon liknade min egen mamma på så många sätt.

Mästerhelare Milla ställde sig vid dörren. "Jag kan komma tillbaka senare, Luna."

Luna Ylva släppte inte mitt ansikte med blicken. "Tack, Milla."

Mästerhelare Milla försvann ut genom dörren och stängde den långsamt efter sig. Luna Ylva släppte min hand och knäppte sina händer i knät. Hon stirrade framför sig. Sedan mötte hon min blick.

"Jag kan berätta allt du vill veta", sa hon. "Men bara om du håller dig lugn och inte avbryter."

Jag nickade.

"Okej", sa Luna Ylva och tog ett djupt andetag. Hon stirrade framför sig igen och började berätta.

"Jag och alla andra du träffat här är inte vanliga människor. Vi är någonting som kallas Månbarn. Eller Varulv, kanske låter mer bekant i dina öron."

Jag drog efter andan, men sa inget. Luna Ylva såg på mig innan hon fortsatte.

"Vi är delvis människor, vilket du uppenbarligen kan se om du tittar på mig, eller Mästerhelare Milla som precis var här. Men vi har också en annan form, en så kallad vargform. Denna vargform kan vi inta när vi vill, men under fullmånen har vi inget val. När fullmånen lyser på himlen intar vi vår vargform, och vi kan inte skifta tillbaka förrän månen förändras, men det brukar gå bra."