GULD

FYRA

"Jaha, prinsessan. Vad vill du göra först?"

Jag mötte Tristans blick.

"Jag vill ta reda på varför det kallas varulv", sa jag med ett flin.

Tristan himlade med ögonen.

"Månbarn", rättade han mig.

Jag räckte ut tungan åt honom och gick mot dörren. Jag sträckte ut handen och greppade dörrhandtaget. Plötsligt blev jag nervös. Tänk om alla andra som bodde här tyckte jag var... konstig? Mitt sätt att bli en av dem hade minst sagt varit dramatiskt. Alfasonen tog hit någon tjej och bet henne tre gånger... Jag rös och försökte skaka av mig tankarna.

"Vad är det?" Tristan lade en hand på min axel och tvingade mig att se på honom.

Jag andades djupt och mötte hans blick.

"Jag är bara... nervös. Jag undrar vad alla tycker om mig."

"Det spelar väl ingen roll vad de tycker, eller hur?" Tristan log uppmuntrande. "Dessutom, alla tjejerna här är avundsjuka på dig."

"Va?"

Tristan flinade retsamt. "Det är inte alla som har haft turen att få tre bett och en rundtur av mig."

"Tur? Det vet jag inte om jag håller med om..."

Tristan himlade med ögonen. "Kom igen, nu", sa han bara.

Jag tog ett djupt andetag och tryckte ner dörrhandtaget.

***

Världen utanför var mycket ljusare än jag mindes den. Allt i sjukstugan var vitt, men det fanns inte så många fönster och därför var det inte så ljust där inne. Utanför sjukstugan sken solen och gräset luktade mer än innan... innan förvandlingen.

"Välkommen till Flodflocken", sa Tristan och slog ut med armarna.

Runt omkring sjukstugan fanns ett flertal små hus och andra byggnader, alla - inklusive sjukstugan - var byggda i timmer och byn smälte in i den omgivande naturen. Man kunde nästan inte tro att sjukstugans utsida och insida var samma byggnad. Den såg så rustik och gammaldags ut från utsidan. Överallt fanns människor - eller ska jag säga månbarn? - i olika färger och storlekar. Det fanns småbarn, åldringar och allt däremellan.

En tjej som såg ut att vara i min ålder med svart hår och bruna ögon fångade mitt intresse. Små barn sprang omkring hennes fötter och hon skrattade och pratade med dem. Plötsligt tittade hon upp och fick syn på mig. Hennes blick gled till Tristan bredvid mig och hon sa någonting till småbarnen och leken var genast slut. Hon kom emot oss och barnen tittade efter henne men fortsatte sedan leken utan henne.

"Tristan!" sa hon och log med hela ansiktet.

Hon omfamnade honom och Tristan kramade henne tillbaka. Efter någon minut släppte de varandra och Tristan log större än jag någonsin sett honom göra.

"Åh, Cleo", sa han och skrattade sedan.

Tjejen flinade. Sedan föll hennes blick på mig.

"Det här är Nykomling Polly", sa Tristan till henne.

Tristan mötte min blick. "Polly, det här är min lillasyster Cleo."

När Tristan klarade upp saken för mig så såg jag genast hur lika de var. Cleos ögon liknade hans - bortsett från färgen. Hennes ögon hade en mer naturlig brun färg. Håret var kolsvart - precis som hans.