GULD

ELVA

Jag kunde inte få tårarna att sluta rinna. Jag vaggade fram och tillbaka på den fuktiga marken. Jag märkte inte att Tristan försvunnit för att skifta tillbaka förrän hans armar var runt mig. En högljudd snyftning skar i mitt bröst, och jag begravde ansiktet mot hans axel. Han sa inget, han bara smekte min rygg försiktigt. Jag vet inte hur länge vi satt så, men efter ett tag märkte jag att det började ljusna omkring oss. Mina ögon var äntligen torra - tårarna var slut. Nu kände jag mig bara tom. Jag försökte prata, men min hals var uttorkad. Jag harklade mig och försökte igen.

"Vad blir mitt straff?" viskade jag.

Tristan rörde på sig för första gången på vad jag antog var timmar. Han sköt mig lite ifrån sig för att kunna se mitt ansikte. "Straff?" Han harklade sig - han hade också suttit tyst i flera timmar. "Vadå straff?"

"Jag bröt ju mot reglerna." Jag ryckte på axlarna.

Tristan rynkade pannan. "Polly... Om jag hade vetat... Du måste älska honom väldigt mycket." Jag förstod inte varför, men Tristans ansikte förvreds i vad jag tolkade som smärta.

"Va?"

Guldögonen mötte mina. "Din... Din pojkvän."

Jag fnös. Tristan höjde ett ögonbryn. "Jag hade nästan glömt bort den otrogne skitstöveln. Jag är ledsen för att jag... jag kommer aldrig få träffa min lillebror igen..." Att säga orden högt gjorde det hela mer verkligt på något sätt. Det stack i ögonen, men mina tårkanaler var snustorra. Jag hade redan gråtit ut allt.

"Åh", sa Tristan. Hans ögon brände in i mina, och han verkade om möjligt ännu mer ledsen än jag. Varför förstod jag inte - han kände ju inte ens Mio.

Plötsligt skar ett högt ylande genom den tidiga morgonen. Precis som förra gången stannade hela skogen upp för att lyssna. Tristan for upp från marken och svor högljutt.

"Fan! Fan, fan, fan!" Han kastade sig i ylandets riktning och innan han landade på marken igen hade han exploderat och en gigantisk svart varg hade tagit hans plats.

Vargen vände huvudet mot mig och skällde ett högt skall - en order. Jag reste mig genast och slöt ögonen. Inom en minut var jag tillbaka i min vargform med mina söndertrasade kläder spridda omkring mig.

Skynda dig! skrek Tristan i mitt huvud. Jag började springa efter honom. Vi har inte mycket tid!

Vad är det som händer?!

Det var tyst en stund.

Byn attackeras. Någon... någon av våra har fallit.

Jag drog efter andan när jag förstod innebörden av hans ord. Flocken attackerades, och Tristan - en av deras största och starkaste vargar - var inte där för att hjälpa till. Någon i Flodflocken hade förlorat sitt liv på grund av mig. Jag ökade takten i samma sekund som Tristan gjorde det.

***

Det första jag hörde från byn var högljudda morranden och skall. Jag blev lite förvånad, jag antar att jag någonstans inom mig hade trott att de skulle slåss i människoform, men så var givetvis inte fallet. När de kunde slåss i en form som var mycket större och starkare och snabbare, varför skulle de då slåss som människor?

Jag och Tristan spurtade genom de sista träden - och tvärstannade. I gräset låg flera livlösa nakna kroppar. Jag flämtade av chock och smärta. Flera av dem hade varit snälla mot mig, trots dramat som kretsade kring mig och min ankomst. Tristan fick ur sig ett läte som lät som ett skrik av smärta. Han sprang fram till en kille som låg blödande i gräset. Han levde fortfarande - men han hade inte långt kvar.